Inlägg från: Anonym (Anna) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Anna)

    Räknas inte min son? :(

    Beklagar din förlust. Jag har själv haft flera missfall och vet hur tungt det är.

    Försök att inte sätta någon etikett på din sorg . Prata med någon men jämför inte sorgen. Sorg kan inte graderas. Den är vad den är bara: tung.

    Det brukar finnnas bra kuratorer på sjukhuset. Försök komma i kontakt med en sådan genom kvinnokliniken.

  • Anonym (Anna)
    Anonym (Änglabarn?) skrev 2017-02-10 17:30:30 följande:

    Ursäkta kort svar men du fick ett ma? I vilken v hade embryot/fostret dött? Fick du föda fram det eller skrapas? Såg du det efteråt och kunde se hur likt det var nån av er eller ev syskon? Kön? Räkna alla fingrar och tår?

    Han var ett barn, i miniatyr. Är inte ute efter beklagande utan att han var ett älskat önskat barn som somnade in alldeles för tidigt. Inte ett simpelt missfall, sånt som händer. Han fick av nån okänd anledning inte fortsätta leva utan blev en liten ängel! Men serru, han dog ju innan de magiska v 22-23 och ska bara bli en siffra. Och mao räknas inte ett enda förlorat barn innan dessa v. Inte din kollegas fru eller din väns tvilling. De är likställda med en förlust i v 14.


    Varför skriver du simpelt missfall ?

    Det är lika tungt nör förlusten än sker
  • Anonym (Anna)
    Anonym (Änglabarn?) skrev 2017-02-10 18:02:40 följande:

    För att jag upplever det som att det bara är ett simpelt missfall i t ex sjukvårdens ögon. Fick bara höra tråkigt och tyvärr, sånt händer. För något intresse från någon mer än mig att få reda på varför finns inte.


    Ja sånt händer. Generellt så är ordet simpelt inte ett begrepp vården använder. Du borde inte heller göra det.

    Ta kontakt med en kurator .jag tror du skulle vara hjälpt av att få prata med någon professionell.
  • Anonym (Anna)
    Anonym (Änglabarn?) skrev 2017-02-10 18:13:42 följande:

    Har varit i kontakt med kuratorn. Det första jag fick höra var, jag beklagar verkligen din förlust, det är ju tyvärr sånt som händer...

    Förstår varför jag upplever det som att mitt missfall är simpelt? Och kan snudd på garantera att jag inte är ensam om känslan...


    Ursäkta min kanske för raka fråga; vad önskar du att de sagt och gjort i stället ?
  • Anonym (Anna)
    Anonym (Änglabarn?) skrev 2017-02-11 00:14:46 följande:

    Går inte göra så mycket över telefon. Och hon var ju inte på plats när vi var på sjukhuset. Fick säga till personalen att be henne kontakta mig och trots det fick jag ringa och jaga henne innan hon ringde tillbaka. Och som kurator bör man väl sätta sig in i den personen man ska ringa situation. Hon borde alltså läst om hur det upptäcktes, vilken vecka och anpassa sig utifrån det.


    Men hon frågade väl dig och lät dig berätta.

    Jag förstår faktiskt inte hur hon kunnat agera på annar vis?

    Det är jobbigt att få ett missfall. Jag har som sagt var själv fått det.

    Kan inte säga vilket som var värst, det i vecka 12 eller tvillingmissfallet i vecka 15.

    Eller jo lite skillnad var det. Jag mådde sämre vid det första tidigare missfallet. När jag fick det andra var jag självklart ledsen. Men det inträffade 10 år efter att jag förlorat min första man i cancer. Jag hade ett annat perspektiv på saker i livet tror jag. Man känner dock det man känner och sorg är varken en tävling i djup eller kan graderas. Men likväk trir jag du behöver hjälp att komma vidare och inte fastna i den. Kontakta vprden igen för att få en ny kurator kontakt!

    Det finns också en rubrik här på fl under känsliga ämnen som heter missfall. Kanske hittar du någon där att prata med.

    Jag fick också tips om en bok av vprden vid det ena missfallet "den lilla sorgen " tror jag den hette. Kanske kan det vara något att läsa.
  • Anonym (Anna)
    Anonym (Änglabarn?) skrev 2017-02-11 14:31:25 följande:

    Jag utgår från mina mf och ma. Har haft 3 tidiga mf och ett ma i v 14. Där har jag inte haft problem med att acceptera att de försvann, kroppen tog hand om något galet tidigt även om mitt ma tog tid innan blödandet började. Nu dog min son 2-3 dagar innan vi var på kub enligt deras egna uträkningar och de kunde inte se nån uppenbar orsak men var inte heller intresserade av att hjälpa oss att få svar. Men får väl bli gravid 2 ggr till och få mf innan de kanske ens ids vilja hjälpa.

    Jag dissar ingens förlust under någon del av en graviditet, anser att det är upp till varje person att avgöra sin sorg och rättighet att kalla sitt barn en ängel eller missfall mm. Kallas respekt. Men ändå möts man inte av detsamma. Varken av sjukvården eller kvinnor/par som genomlidit densamma. Tror inte det skulle vara speciellt roligt att få höra av nån att ett senare missfall i v 21 t ex inte är något att sörja eller få kalla sitt änglabarn. Medicinskt och juridiskt sett är det ju bara sånt som händer... Rent krasst! Eller att någons förlorade barn strax innan bf är ju inte så farligt, tänk om man fått träffa och lära känna barnet innan det försvann, det är så mycket värre...

    Jag vet inte hur många gånger jag suttit och gråtit över trådar med förlorade barn och bekräftat deras förluster här, men när man själv drabbas... Vart finns stödet då?

    Nu har jag iaf hittat en grupp där varje förlust faktiskt räknas och bekräftas, oavsett när. Där vi tillsammans kämpar mot alla känslor och andras åsikter. Och stöttar varandra under extra tunga dagar. Det hjälper en att läka lite i taget men ändå läka.

    Hoppas iaf att ingen i denna tråden någonsin behöver uppleva fler förluster och skulle det ändå hända hoppas jag ni får de svar och det stöd ni behöver. Utan massa korrekta fakta för vad er förlust ska kallas.


    Vad skönt att du hittat en grupp att få stöd i. Jag tror det är jättebra om man har det behovet att finna människor att ventilera med.

    Att du fick en del frågade eller ifrågasättande svar i den här tråden tror jag till viss del beror på den olyckliga benämning du hade som simpelt missfall. I alla fall jag reagerade på det utrycket.

    Lycka till med att komma vidare och ge dig tid att sörja.
  • Anonym (Anna)
    Anonym (Änglabarn?) skrev 2017-02-12 11:20:26 följande:

    Fast det är så jag upplever att det är i mångas ögon.


    Ok.

    I min värld så utrycker man sig inte så.

    Oavsett vad andra gör
Svar på tråden Räknas inte min son? :(