Räknas inte min son? :(

Det enkla svaret är detta:

Om graviditeten avbryts spontant efter vecka 22, räknas det i Sverige som fosterdöd om fostret inte överlever. Före 2008 gick gränsen mellan missfall och fosterdöd vid vecka 28.

Alltså - ifall det är före v. 22 så räknas det som missfall och man hade ändå inte kunnat rädda barnet på något vis. Så då förväntas man att bearbeta det som otur och "det som sker det sker".

Efter v. 22 kan barnen räddas och därför räknas det som fosterdöd, inte missfall.

Att gränsen ändrats beror på att man klarar av att få fler väldigt prematura foster att överleva. Före 2008 räknades det som otroligt ovanligt ifall någon född före v. 28 överlevde. I många fall försökte man inte ens att hålla liv i så tidigt födda barn.
Precis som att man inte försöker hålla liv i foster som föds före v. 22 nuförtiden.

Men givetvis kan du/ni behöva bearbeta detta. MVC ska kunna ordna kurator/psykolog för att få hjälp med era känslor och krossade drömmar.

Jag tror att det också beror på att det så oerhört många som förlorar sina barn/foster/graviditeter eller vad man nu vill kalla det, att det hade blivit ohållbart.
Ska man hålla på att älta och ha minnesstunder för ett missfall i v. 4 +0? Man kanske har tagit ett grav.test på morgonen och på kvällen är det slut. Ska man då få begrava? Eller när går den gränsen?
Är det mer smärtsamt i v. 7+1 än i v. 6+6? Eller v. 15+0 jmfrt v. 14+6? Det är ju lika taskigt att dra gränsen var man än bestämmer.... Så enklast är att se det som missfall till v. 22.

Jag själv tror att vissa drömmer stort och gör planer tidigt, andra väljer att vänta med sådant. Vissa ser det som ett naturligt urval för att slippa föda barn med fruktansvärda missbildningar och kanske en snabb död - andra ser det som en katastrof och undrar varför de drabbats.
Det jag vill säga är att det kan vara en lika stor katastrof för en person att förlora fostret i v. 5 som det är i v. 15 för en annan = personligheten bestämmer hur man reagerar.
Därför finns kuratorshjälp att få oavsett hur långt gången man är.

Önskar dej/er stort lycka till i framtiden.

Jag önskar att jag tackat ja till kuratorssamtal efter vi förlorade vårt barn i samma vecka som er, men man kämpade på (oklart varför egentligen). Men i efterhand har jag tänkt många gånger att jag inte bearbetat detta tillräckligt. Särskilt som vi fick ytterligare 3 mf/ma efter det första, övriga upptäcktes dock mycket tidigare pga att vi fick göra täta VUL med dem.