Räknas inte min son? :(

Känner igen mig!

Jag har haft missfall i vecka 9 och vecka 5. Missfallet i vecka 9 var jobbigt på så sätt att vi kämpat så länge och man faktiskt börjat tänka att det ska gå vägen. Men när missfallet väl var ett faktum så "brydde jag mig inte" på det sättet.

Missfallet i vecka 5 var också "jaha, igen"...finns inget att sörja.

Nu är det annorlunda. Förlorade min ena tvilling i slutet av vecka 17 för 2 veckor sedan. Vi hade sett honom på flera ultraljud och han såg ut som en liten människa. Det är min ängla bebis. Jag ska tydligen vara glad och ha tur att jag har en kvar, och tro mig, det är jag verkligen, men det gör ju inte sorgen efter min son mindre. Han hade redan fått ett namn.

Har jag sådan tur att hans bror föds levande och frisk kommer han alltid påminna om att vi skulle haft en som såg likadan ut.

Nä, sorgen är obeskrivlig och har man inte varit i situationen tycker jag inte heller man kan säga nåt hur man ska må.

Ser Edvin ok ut vid förlossningen, och inte har tillbakabildats för mycket tänker jag sprida hans aska i en minneslund. Det kan för många verka fånigt kanske, men han är inte värd att kastas iväg på nåt sjukhus. Han var våran efterlängtade son.

jag förlorade i samma vecka men trots att det var hemskt så är det ändå inte ett "barn" i mina ögon. Jag förstår att inte "alla andra" kan hålla på och beklaga i tid och evighet för att jag förlorade det som skulle bli mitt barn. Det är mycket värre för tex min vän som förlorade ena tvillingen i ca v.20 och var livrädd för att även den andre skulle hinna dö innan de vågade plocka ut barnet. 

Eller kollegans fru som fick missfall också runt v.20 (med tre tidigare missfall och inga levande barn) Då kan inte jag tycka att mitt eget MA i v.14 är lika, liksom. 

Menar inte att förringa sorgen TS, men ändå. Om du skulle skriva om ditt missfall i v.14 i en grupp där folk förlorar mkt senare i gravidetet så tror jag faktiskt att vissa skulle kunna resonera som jag. Jag resonerar alltså så trots att jag själv fick MA i v.14. 

Men givetvis TS har du rätt till din sorg och vill du tänka annorlunda än vad "statistik" och veckonummer står för så får du givetvis det. Jag hoppas att du fått hjälp av kurator?

en undrar jag  och ursäkta om jag verkar okänslig, men hur viktigt är det att kunna säga att han är ett änglabarn? Varför hakar du upp dig på vad det skulle kunna kallas? 

Varför skriver du simpelt missfall ?

Det är lika tungt nör förlusten än sker

Jag förstår absolut din sorg och dina känslor, TS. Det är skitjobbigt att få missfall, vilken vecka det än är i.

Men jag kan faktiskt inte hjälpa att ditt (eller mitt, för jag har också fått missfall runt vecka 14) missfall inte är i närheten lika orättvist eller svårt som att föda ett barn i vecka 23+ som inte överlever mer än några minuter eller timmar om man har tur. Jag har nämligen gjort det också. DET var djävulskt. DET barnet hade kunnat överleva, DET barnet fick ett namn och ett personnummer. DET barnet hade en chans att fortsätta leva trots tidig födsel. det hade inte ett missfall i vecka 14. De allra flesta foster där ett missfall sker före vecka 16 är inte livsdugliga.

Och det är väl det som är skillnaden. 

Ja sånt händer. Generellt så är ordet simpelt inte ett begrepp vården använder. Du borde inte heller göra det.

Ta kontakt med en kurator .jag tror du skulle vara hjälpt av att få prata med någon professionell.

Ursäkta min kanske för raka fråga; vad önskar du att de sagt och gjort i stället ?

Men du dissar ju min förlust av ett pyre som dött i v9 på precis samma vis. Jag fick se mitt pyre i v12 eller 13. En alldeles perfekt liten varelse som såg ut att sova. Bilden på skärmen kommer aldrig att lämna mig. Hade jag velat så hade jag säkerligen kunnat se denna lilla pyttemänniska i blodet som kom ut senare samma kväll. Jag kände hur pyret gled ut ur mig. Den förlusten höll på att ta knäcken på vår relation.

Din förlust är vare sig värre än min eller mindre än någon vars barn dött senare. Men för att räknas som änglabarn så finns gränsen att pyret ska ha haft chansen att leva utanför livmodern och det kunde vare sig ditt eller mitt pyre.

Vad skönt att du hittat en grupp att få stöd i. Jag tror det är jättebra om man har det behovet att finna människor att ventilera med.

Att du fick en del frågade eller ifrågasättande svar i den här tråden tror jag till viss del beror på den olyckliga benämning du hade som simpelt missfall. I alla fall jag reagerade på det utrycket.

Lycka till med att komma vidare och ge dig tid att sörja.

Att säga "simpelt missfall" är underförstått det för "alla andras" tidiga missfall, medan ditt var helt annorlunda. Och då är väl du lika dömande som de som inte ser ditt MF som ett barn?