Får inte träffa mitt barnbarn

Förstår om det är jobbigt med allting runt omkring dig men pratar du med någon om det här? Du skulle nog behöva prata med ett proffs, tror du gar många tankar och känslor som du skulle kunna få hjälp med.

Om du hänvisar till ditt barnbarn istället för din dotter som din FÖRSTA stora kärlek så är det ju rätt lätt att dra slutsatsen att du kanske inte var en så känslomässigt tillgänglig mor till ditt eget barn vilket då troligen ligger till grund för HENNES svårigheter i livet. Och sen skyller du era problem på hennes svårigheter som DU orsakar. Man har inget RÄTT till sin barnbarn, det är en ynnest man förtjänat genom att vara en god förälder till sina EGNA barn. Du behöver titta på dig själv, eftersom du som förälder är primärt ansvarig för er relation istället för att tycka synd om dig själv och skylla era problem på din dotter.

Har du inget vettigt eller något snällt att säga, så säg inget! Vad vet du hur hon är som mor? Sitt inte där och kasta skit på en person som redan mår dåligt! Varför sparka på en som redan ligger ner liksom? Idioter finns överallt!

Försök att laga relationen till din dotter, inte förvänta dig ngt ang barnbarnet.

Jag tycker mitt inlägg var både vettigt och hjälpsamt om TS verkligen skriver för att få hjälp med att ordna upp situationen. Om det bara är sympati hon var ute efter så var det nog inte nåt vidare att läsa.

Dessutom hänger TS ju ut sin dotter och hennes problematik genom att TS inte skriver anonymt, vilket bara det känns som en rätt bra indikation på att TS i högsta grad själv är delaktig i aktuell problematik. Om hennes dotter skulle få beskriva sina skäl till varför hon undanhåller sitt barn från mormor skulle kanske en helt annan bild utkristallisera sig.

Har hon inte sagt någonting om varför hon inte vill ha kontakt? Vad var det för tillfälle som gjorde att hon sa upp kontakten?
Lägger du dig i för mycket? Ger du henne dåligt samvete pga din sjukdom? Umgås hon med sin pappa?
Inget illa ment, bara funderingar!

Fråga henne vad du kan göra för att er relation ska bli bättre. Jag är lite inne på det som någon annan var inne på tidigare: kan det vara så att du glömmer bort din dotter i din kärlek till barnbarnet? För sådant kan göra ont.

Min pappa har inte varit så närvarande i mitt liv, av olika anledningar, och jag har alltid gett honom tid och utrymme. Men en gång skrev han en sak till mig som sårade mig väldigt mycket: han oroade sig för att han inte skulle få träffa mina barn på deras födelsedagar etc (han och mamma funkar inte att bjuda in på samma gång) och min första tanke var "Jaha, det bryr du dig om men att få träffa mig på mina födelsedagar och liknande är inte så viktigt?". Jag har inte ens några barn än ska tilläggas, så det känns inte särskilt kul alls att vara nedprioriterad mot någon som inte ens finns eller är påtänkt än och kanske aldrig ens kommer finnas...

Om det är sådana här problem så har man bara hört från den ena, man måste höra från båda två.
Kan det vara som så att du har för mycket råd, och kommentarer? Tycker hon att du lägger dig i, och det är därför hon inte vill?

Jag är själv sjuklig, med mycket värk, så jag hoppas att du inte ser mig som elak. Pratar du mycket om dina besvär, och allt kretsar kring dessa? Kan det ibland bli för mycket? Jag försöker att prata så lite som möjligt om mina besvär. Läste något bra som jag försöker följa, om den andre ändå inte kan göra någonting åt det, då ska man ingenting säga.
Så om du låter barnets föräldrar sköta sitt, utan ständiga kommentarer, och om du undviker att prata om din ohälsa, så beklagar jag verkligen. I så fall hoppas jag att allt kommer att ordna upp sig!

Det är ett väldigt stort steg för henne att bryta kontakten med dig. Det här är något som handlar om dig och din dotter, och det är osannolikt att något plötsligt har dykt upp och fått henne att göra såhär. 

Har du verkligen ingen aning om vad som kan ligga till grund?

Jag reagerar på att du skriver att barnbarnet är din första stora kärlek i livet och att du älskar honom över allt anat, när du själv har flera barn.