Sjuk styvdotter , snart bf

De flesta som är av den åsikten har bara egna barn och kan inte relatera till hur känslorna skiljer sig mellan egna barn och bonusbarn. Och väldigt ofta är det mammor som inte kan sätta sina egna känslor till sina egna barn i relation till hur andra ser på barnen. De tar för givet att att alla ska älska våra barn lika mycket som vi själva gör.

Jag ser det som en självklarhet att mina barns bonusmamma älskar sina egna barn bra mycket mer, och på ett annat sätt, än hon älskar/tycker om mina. Jag hade nog tyckt hon var ganska rubbad om hon älskade mina barn på samma sätt som sina egna. Sen att hon tycker om mina barn är ju jättebra, men skulle hon sätta deras väl och ve framför sina egnas så skulle i alla fall jag anse att det var något allvarligt fel på henne.

Hade mina barn varit dundersjuka den dagen jag kom hem från BB med deras syskon så hade jag gladeligen lämnat dem till deras far- och morföräldrar några dagar tills de mådde bättre. Inte bara för bebis skull utan också för att varken jag eller deras pappa hade kanske haft orken att ta hand om nyfödd bebis och sjuka barn. Och hade det varit mitt bonusbarn så kan jag inte se hur man "lämnar bort" ett barn genom att låta det stanna några extradagar hos sin andra förälder. Jag lämnar inte bort mina barn när de är hos sin pappa några extra dagar (av vilket skäl det vara månde) - jag lämnar bort dem om jag har en utomstående barnvakt.

Sen är det ju som någon annan skrivit redan - man har kanske lite större valmöjligheter när det finns fler föräldrar inblandade i de barns liv man lever med. Man kan unna sig lyxen att slippa sjuka barn på ett sätt som vi föräldrar inte kan till exempel :)

Jag missar det inte alls. Det jag försöker säga är att även som biologisk mamma till alla mina barn så hade jag inte haft några som helst problem med att låta de vara någon annanstans när jag kom hem från BB, om de var sjuka. Helt ärligt om de var helt friska också bara för att få chansen att landa lite... Däremot kan det ju vara lite knepigare att hitta barnvakt om det inte är så att man har "lyxen "att det finns flera föräldrar inblandade som man ju har när det finns bonusbarn inblandade.

Jag skulle aldrig tvinga mitt ex och hans nya fru att ta hand om mina sjuka barn de första dagarna de är hemma från BB (med hennes första barn dessutom). De kan väl få njuta lite i lugn och ro med, i alla fall hennes, förstfödda, så där som exet och jag fick njuta av våra första dagar/veckor med vårt första barn. Varför så småsinta liksom? Hur kan det vara viktigare att mina sjuka barn är där (som enligt TS dessutom klarar sig själva hemma så det krävs inte ens Vabbning) än att hon som förstagångsmamma inte kan få lite lugn och ro? Hur svårt kan det vara att sätt sig in i situationen. Jag hade inte en massa släktingar, varken mina eller makens, hemma de första dagarna jag kom hem.

Flickan lämnas inte bort, hon ratas inte, hon väljs inte bort. Hon bor hos sin mamma några dagar extra tills hon är frisk och inte riskerar att smitta bebisen.

Vill också tillägga att även om nu inte storasyster smittar, så räcker det väl med att TS är stressad över situationen (herre jävlar vilka mardrömsscenarie man spelade upp med första barnet - inte alla helt verkliga, men lika viktiga för ens eget mående) för att hon ska slippa om det finns möjlighet?

Jag ser inte problemet? Som förstagångsmamma, oavsett om det är en bonusmamma eller en av oss vanliga biomammor, så har man väl ändå rätt att ha lite önskemål om sina första dagar hemma från BB med sitt första barn? Jag sa bestämt ifrån både till min mamma och min svärmor, och vänner, när jag fick barn nr 1, och hade jag haft bonusbarn så hade jag frågat mamman om de kunde vara där några dagar bara så att jag fick landa. När jag fick barn nr 2 och resterande så var jag lite lugnare och hade folk hemma i princip från första dagen. Men  - det var inte käft som ansåg att jag var egoistisk och fruktansvärd, som inte orkade ha folk omkring mig från dag ett med barn nr 1.

Varför kan inte bonusmammor få vara förstagångsmammor med allt vad det innebär, båda bra och dåligt, som vi biomammor fått? Jag förstår inte? Varför ska vi biomammor vara så småsinta mot andra förstagångsmammor så vi inte kan unna dem lite lugn och ro de första dagarna de är hemma med sin bebis? Alla behöver det inte, men de som behöver det borde väl kunna få den ynnesten utan att bli påhoppade av andra kvinnor?

Jag håller helt med dig. Man ska som varannan-veckas förälder inte stå i givakt för att avlasta den andra föräldern i tid och otid, men man kan ställa upp om det är ngt speciellt. Kan man hjälpa till så gör man väl det? Och inte bara när det handlar om ens egna barn, utan rent generellt?

Jag menar - jag hade gjort det om det hade varit min bästa kompis barn det gällde. Jag kan inte förstå att man måste vara så småsint. Och säga saker som att det är ju inte mamman "fel" att pappan skaffar barn med någon ny - men snälla rara, vad är det för inställning? Nej, det är inte mitt "fel" att min bästa kompis skaffar barn eller blir sjuk, men jag kan väl ställa upp ändå?