Erfarenhet av Doula?
Hej
Är gravid med första bebisen efter 1,5 års kämpande. Skulle påbörja IVF i januari men ja..det löste sig av sig självt tydligen.
Till saken hör då att jag sen tonåren haft en sån sjuk förlossningsskräck att jag bestämde mig för att aldrig skaffa barn...så för 2 år sedan fick jag veta att man kunde få planerat kejsarsnitt om det var enda utvägen för en rädd mamma och det är något jag skulle kunna hantera utan problem. Kort därpå påbörjades bebisverkstaden med tröst i att ett snitt skulle kunna rädda mig.
Men nu när jag sitter här och faktiskt ÄR gravid så vill jag ju innerst inne inte göra ett snitt för bebisens skull. Samtidigt som jag vet att en stressad mamma i 9 månader inte heller är bra.
Min bästa vän som är väl medveten om detta frågade om jag tänkt något på en Doula (och erbjöd sig själv också). Jag tror verkligen hon hade varit ett fantastiskt stöd, jättelugn, har egna barn och en förmåga att hantera mig oavsett vilket humör jag är på. Jag tror verkligen hon hade gjort skillnad bara genom att vara där.
Mitt problem är då vad min sambo kommer tycka/känna om jag skulle vilja ha med henne? Han säger inte mycket och har väldigt svårt att ta till sig att han ska bli pappa. Vi är så tidigt i graviditeten än att det inte syns på mig och som han säger - han känner ju inte av något heller så det blir så abstrakt hela grejen. Vi har gemensamt sagt att min mamma tex inte ska vara med just för att hon kommer köra över allt och alla..det här är något som är mellan mig och honom liksom. Men jag är så sjukt rädd. Riktigt riktigt rädd. Är det inte bättre med en Doula än ett snitt?
Jag är rädd att han ska känna att han inte kan bidra, att han är i vägen eller så. Att hon ska ta över lite för honom. Samtidigt som jag tyvärr vet att han antagligen kommer bli lite handlingsförlamad och verka väldigt frånvarande. Jag vet det här och nu att det inte är så egentligen utan att han bara blir sån när han är osäker. Frågan är bara om jag är så förstående där och då...
Någon av er som använt en Doula?
Är så splittrad i hur jag ska tänka. För min skull? För hans skull?