Fick missfall igår, tankar om ensambarn...

Skaffa barn för att ni vill, inte för att ni "måste" ha två.

Beklagar missfallet. Jag fick ett missfall när vår son var fem månader. Efter det beslutade vi oss för att sluta försöka på åtminstone några år. Nu är sonen snart två och jag är glad att vi kan ägna oss åt honom och varandra just nu.

Oavsett, jag tror verkligen att ni själva ska vilja ha ett till barn. Gör det inte för er dotters skull.

Tack för svar! Ibland önskar jag att man kunde se "facit" några år fram. Nu vet jag ju inte ens hur det är att jobba och ha ett barn...

Nä, vardag med barn... vi hade tur så sett att jag började plugga. Visserligen på heltid men jag är ledig två dagar i veckan. Min man jobbar 80% men jag tycker ändå att vardagen är rätt slitig.

Personligen tycker jag att det är skönt att vår son kommer vara äldre och mer självgående när/om det blir ett syskon.

Jag är ensambarn och funderade ALDRIG på det förrän vårt första barn blev ett par år och "alla" tyckte de har rätt att säga att man måste ha minst två barn. Min svärmor sa att ungen blir bortskämd och socialt missanpassad fast hon visste att jag var ensambarn. Jag glömmer inte sånt trots att vi numera har fler barn...

Det beror helt på er som föräldrar hur barnet blir som ensambarn..

Det finns många som felriktar välvilja och dränker det dåliga samvetet för ensambarnet i bortskämdhet och curling och barnen blir riktiga monster..

Andra föräldrar på något sätt skuldbelägger barnet för att det är ensamt och ständigt får höra vad synd det är om det för att hen är ensam. Barnet får dåligt samvete och riskerar att ständigt få "dras" med föräldrar och får liksom aldrig växa upp till vuxna då det får bli föräldrar till sina egna föräldrar... Moment 22 liksom

Andra kan sörja det barn som aldrig blev och det befintliga barnet växer upp i skuggan av ett syskon som aldrig fanns och liksom alltid blir nr 2 i rangordning och kanske känna sig ratad och oönskad..

Andra växer upp till fantastiska människor där ensambarnet aldrig ens reflekterar över det faktumet och där föräldrarna är nöjda med sitt beslut och det inte är nån grej av det.

Allt handlar om ER och hur ni väljer att hantera ett icke-syskon..

Kan det vara för att det är så tätt in på vår första som det känns så här? Vanligt att inte känna sug efter syskon så tidigt?

Jobbigt bara att om vi får en längtan efter en till om några år är det för sent..