BF Juli 2017 ny

Jag antar att det räknas som förlossningsrädsla. Har förr två st vaginalt och tyckte ärligt talat det var hemskt. Upplevde inte smärtan som hanterbar och tyckte det var jobbigt både fysiskt och psykiskt. Vill ha ett snitt för att jag tror att det passar mig mycket bättre. Har inga fysiska men efter mina förlossningar. Men vill ändå hellre ha ett snitt.Min barnmorska har förvarnat mig att det kommer bli krångligt för att min senaste förlossning "ser så himla bra ut på papperet" så jag kommer få remiss till aurorakliniken och där kommer de kämpa för att hitta något sätt att övertala mig till vaginalt (typ, sätta igång förlossningen ett speciellt datum, ge mig ett akut snitt om förlossningen tar för lång tid och en massa andra knasiga förslag som inte är lösningen jag söker). Känns väldigt drygt. Jag förbereder mig på en fight.

Samma här. Jag var totalt traumatiserad efter min första förlossning. Rosa skimmer och positiva känslor uteblev helt och jag dök rätt in i en förlossningsdepression som tog mig 8 månader att ta mig ur. Födde vaginalt igen en gång till iaf efter det. Hade siktet inställt på snitt då eg, men lät mig övertalas (eller som jag ser det i efterhand - luras) till att göra om det. Och nu vill jag inte. Andra kvinnors förlossningar kan vara hur häftiga, fantastiska och mäktiga som helst. Jag gläds för dem som ser sina förlossningar som något positivt. Men jag kommer aldrig vara där. Så nu vill jag ha det på mitt sätt och slippa ångest.

Mina förlossningar har varit väldigt bra och jag tycker det är skit häftigt att föda barn. Visst gör det ont, men för mig är det en smärta som "inte är så farlig".

Alla upplever ju det så olika.

Nu denna gången är jag så himla kluven med allt. Det finns ju en risk att han behöver plockas ut tidigare och då blir det ju snitt, och konstigt nog känns det bra. Har alltid varit rädd för snitt, men nu vet jag inte om det t.o.m skulle kännas bättre? Jag är helt vilsen hur jag känner, men jag gör väl som jag brukar göra när det gäller att föda barn..

- det blir som det blir, tar situationen som den kommer, litar på de som kan.

Det har ju funkat innan.

Har senaste dagarna en inre kamp med mig själv. Jag är så förbannat arg och besviken på att jag inte får mina tvillingar. Jag är fortfarande med i en tvilling grupp på Facebook och det kommer så söta o fina kort titt som tätt på nyfödda tvillingar..herregud vad gulligt. De ligger där så små, söta och nära varandra.

Jag blir rent ut sagt avundsjuk.

Jag är verkligen glad för de som får sina tvillingar, det är inte det, men bara så sjukt leden och besviken att jag blev fråntagen något så fint och unikt och något jag längtar efter. Så jäkla besviken.

Tack för tipset! Finns ju massa fina klänningar på den sidan. Vi ska på makens systers bröllop 1.5 mån före BF så en ny klänning lär ju behövas ;)

Hej!

VIid mina förra graviditeter har jag inte känt rörelser förrän vid RUL. Den här gången har jag känt i flera veckor. Tänk vad olika det kan vara. Minns att jag oroade log mkt för att jag inte kände ngt med första, kände mig helt ogravid. Både med ettan o tcåan hade jag moderkakan i framvägg. Gissar att den är i bakvägg den här gången då jag känt allt så mkt tydligare.

Ngn mer som tycker att rörelserna känns så långt ner? För mig kan det nästan gör Sony när den lever om. Känns som den gräver runt långt nere i livmodern. Igår kväll fick jag jätteont. Sprint att jag blev orolig. Men det lättade så jag gissar att det är ok. Eller kanske urinvägs på gång?

Ngn som haft urinvägs och kan berätta hur det kändes? Tycker att det liksom trycker på nedåt.

Jag tänkte åka förbi Ullared och köpa lite saker, kräkhsnddukar, några filtar, amningsinlägg har jag för mig var rätt mkt billigare och bsbygym. Annars behöver jag vagn, babyskydd, beside crib, skötbord och några nya bebisplagg. Känns som att det är så långt kvar bara till sommaren :(