Är så trött på missbrukare! Hur svårt är det att ta tag i sitt liv?
Nu vet jag inte längre om tråden är sann, eftersom TS skrev för några sidor sedan att den inte var det, men jag vill berätta ändå.
Jag har varit på botten, sprutmissbrukare och riktig gatuprostituerad av det sunkigaste slaget. Har du lite heroin så har jag en fitta till salu, på den nivån. Det var inget festande där, alla i min krets var just utslagna, sjaskiga, smutsiga. De flesta var småtjuvar, bedragare eller prostituerade. Mat för dagen var inte viktigt, inte kläder på kroppen heller skor på fötterna heller. Droger var viktigt. Allt handlade om att få tag på droger, vilka som helst till vilket pris som helst med vilka medel som helst. Det finns inte på kartan att sätta sig ner och läsa en självhjälpsbok eller senaste psykologistudierna. Har man tid eller kraft för det är man inte mycket till missbrukare. Visst fanns det dagar då jag undrade vad fan jag höll på med, men de tankarna fanns bara i några minuter, eller kanske någon sömnlös ångestnatt. Sen gjorde sig abstinensen påmind och det enda som fanns var att försöka få tag på mer droger. Till vilket pris som helst, med vilka medel som helst. Vem som helst fick göra vad som helst med mig, bara jag fick droger eller pengar till droger, och många, många män tig sig friheten att göra vad som helst med mig utan varken mitt tillstånd eller att betala för sig. Jag har många ärr, både fysiska och psykiska.
Ville jag ha hjälp? Ja, men jag trodde inte på samhället. Jag hade ju inte fått hjälp innan jag hamnade där jag hamnade, trots att jag bönade och bad under många års tid. Hade en annan missbrukare kommit och velat hjälpa mig så hade jag förmodligen skrattat vederbörande i ansiktet. Och sedan snott hans droger.
Det vände för 6 år sedan, när jag var gravid. Jag trodde inte alls på att jag var gravid förän jag hade ganska stor mage, jag var ju annars ett benrangel, men jag fattade tillslut, och då kunde jag inte på något vis överge det livet. Eftersom jag inte redan fått missfall så var det meningen att barnet skulle leva, tänkte jag. Så för det barnets skull gick jag till närmaste socialkontor och den människan som jag fick träffa på missbruksenheten är den bästa människa jag träffat i mitt liv. Han förklarade mycket noga att han skulle hjälpa mig och min bebis, stötta mig att bli en bra mamma utan misssbruk och med ett liv och ett hem och en utbildning. Jag grät som ett barn där på hans kontor, aldrig i mitt liv hade någon velat göra något för mig innan.
Det var en kamp att bli drogfri och att lära sig hur samhället fungerar igen. Jag har trillat dit igen flera gånger, men på 2 år har jag inte tagit några droger och inte druckit en droppe alkohol, även om det aldrig var min last. Jag fick fantastiska människor omkring mig och min nu 6-åring som vill hjälpa oss. Mitt barn blev familjehemsplacerat hos en släkting, men jag är välkommen dit när jag vill, så länge jag inte är påverkad. Nu hämtar jag barnet varje dag efter skolan och umgås två eftermiddagar i veckan och har barnet två helger, hämtar lördag morgon och lämnar sönda kväll, samt en lite längre helg där jag hämtar på skolan på fredagen och lämnar barnet i skolan på måndag morgon. Tids nog kommer barnet vara hos mig på heltid, hoppas jag, för jag älskar den ungen, och i mitt hjälrta ber jag om förlåtelse varje gång jag ser barnet att hen föddes hög av en missbrukade mamma och fick börja sitt liv med abstinens.
Jag har nästan pluggat in gymnasiet nu, jag har bara en termin kvar. Framtiden finns, även om jag inte trodde det för 6 år sedan. Det enda jag trodde på då var drogerna.
