Vad vill du ha sagt med tråden, mer än att tala om att du var så duktig så du nu är en nykter missbrukare?
Eftersom jag har närstående som missbrukat, så är det jävligt typiskt att förakta dem som inte kan sluta.
Ni är mer dömande än oss utan missbruk.
Undrar om du inser att det behövs väldigt lite för en nykter missbrukare att trilla dit igen.
Speciellt om man är så självgod som du är.
Jag är inte "självgod". Jag är bara jävligt trött på att aldrig få vara ifred för dessa människor som vill att man ska supa och droga ner sig bara för att de själva gör det. Som menar att man är "vänner för livet" och aldrig ska svika varandra, vilket innebär att jag ska vara tillgänglig och helst umgås med dem dygnet runt, för att de inte ska känna sig ensamma. Att aldrig få ha något privatliv utan man ska dela på allt. Hosta upp sina sista pengar för att de behöver öl eller sprit så att de kan "återställa" sig. Eller försöka få ut benzo på apoteket så att de kan sova lugnt på natten. De som varit i träsket och velat därifrån vet vad jag pratar om.
Du kanske själv har varit i missbruk så du vet vad du pratar om?
Äntligen någon som förstår :) Om man dricker trots att man har barn så älskar man flaskan mer än barnen. När jag själv var i missbruket ansåg jag ,liksom så många andra, att det var en sjukdom, men nu när jag varit nykter i några år och kan se klart förstår jag att jag och andra som missbrukar/missbrukat använde det mest som en ursäkt för att få fortsätta dricka. Det är inte alls svårt att sluta om man verkligen vill. Men så länge inte viljan finns så går det inte, eftersom man då inte är motiverad. Jag har också förstått att missbrukare för det mesta är bekväma och lata människor som inte vill ta tag i sina liv. Livet är en fest för dem, de vill ha roligt jämt och fattar inte att vuxenlivet innebär mycket ansvar och ganska lite nöjen. Klart att vanligt folk blir förbannade. Det förstod jag inte då men desto bättre nu. De går till jobbet varje dag och kämpar och abetar för att försörja sina familjer och drar sitt strå till stacken. Så när de ser stökiga A-lagare/missbrukare på parkbänken så är det klart att de undrar vad de egentligen betalar skatt till.
Självklart finns det folk med diverse psykiska diagnoser som kanske verkligen inte kan sluta på egen hand, pga bristande självkänsla och självkännedom m.m. Men jag är övertygad om att åtminstone 70% av alla missbrukare mycket väl skulle kunna ta tag i sina liv om de hade något konkret att kämpa för och om de blev utsatta för lite tvång.
Man får cred av nyktra människor ja, och eventuellt några missbrukare som kanske håller av en extra mycket och som vill att det ska gå bra för en. Men ofta blir dessa avundsjuka och undrar ofta varför den som drar sig ur tror sig vara förmer än dem. Man ses i regel som en svikare, eftersom man inom sådana kretsar är "vänner för livet" och "alltid ska ställa upp för varandra". Kanske har ni inte erfarenhet av samma sorts missbrukartyper. Jag snackar alltså inte om smygalkisar eller de som super dolt i hemmet, utan A-lagare, pundare, "riktiga" missbrukare.
Okej, så du tycker att jag skulle stannat kvar i missbruket/med missbrukarna istället för att göra något vettigt med mitt liv? Kanske skulle jag lyssnat på dem och struntat i vad jag själv ville eller drömde om? Bara för att inte verka förmer? Tack du.
Hade du umgåtts med de människor jag umgåtts med så skulle du ha klart för dig att det är allt annat än "fantasier". Det enda du förmodligen har gjort är att läsa om missbruk i böcker, och sen tror du att du "vet allt" om det. Ett vanligt fel akademiker gör.
Har man inte erfarenhet av livet i utanförskap, så bör man inte uttala sig så tvärsäkert som du gör. Men här på FL finns knappt några som har erfarenhet av det livet, eftersom detta är ett forum främst för småbarnsföräldrar. Så en viss förståelse för okunskapen får jag ändå ha.
Nu vet jag inte längre om tråden är sann, eftersom TS skrev för några sidor sedan att den inte var det, men jag vill berätta ändå.
Jag har varit på botten, sprutmissbrukare och riktig gatuprostituerad av det sunkigaste slaget. Har du lite heroin så har jag en fitta till salu, på den nivån. Det var inget festande där, alla i min krets var just utslagna, sjaskiga, smutsiga. De flesta var småtjuvar, bedragare eller prostituerade. Mat för dagen var inte viktigt, inte kläder på kroppen heller skor på fötterna heller. Droger var viktigt. Allt handlade om att få tag på droger, vilka som helst till vilket pris som helst med vilka medel som helst. Det finns inte på kartan att sätta sig ner och läsa en självhjälpsbok eller senaste psykologistudierna. Har man tid eller kraft för det är man inte mycket till missbrukare. Visst fanns det dagar då jag undrade vad fan jag höll på med, men de tankarna fanns bara i några minuter, eller kanske någon sömnlös ångestnatt. Sen gjorde sig abstinensen påmind och det enda som fanns var att försöka få tag på mer droger. Till vilket pris som helst, med vilka medel som helst. Vem som helst fick göra vad som helst med mig, bara jag fick droger eller pengar till droger, och många, många män tig sig friheten att göra vad som helst med mig utan varken mitt tillstånd eller att betala för sig. Jag har många ärr, både fysiska och psykiska.
Ville jag ha hjälp? Ja, men jag trodde inte på samhället. Jag hade ju inte fått hjälp innan jag hamnade där jag hamnade, trots att jag bönade och bad under många års tid. Hade en annan missbrukare kommit och velat hjälpa mig så hade jag förmodligen skrattat vederbörande i ansiktet. Och sedan snott hans droger.
Det vände för 6 år sedan, när jag var gravid. Jag trodde inte alls på att jag var gravid förän jag hade ganska stor mage, jag var ju annars ett benrangel, men jag fattade tillslut, och då kunde jag inte på något vis överge det livet. Eftersom jag inte redan fått missfall så var det meningen att barnet skulle leva, tänkte jag. Så för det barnets skull gick jag till närmaste socialkontor och den människan som jag fick träffa på missbruksenheten är den bästa människa jag träffat i mitt liv. Han förklarade mycket noga att han skulle hjälpa mig och min bebis, stötta mig att bli en bra mamma utan misssbruk och med ett liv och ett hem och en utbildning. Jag grät som ett barn där på hans kontor, aldrig i mitt liv hade någon velat göra något för mig innan.
Det var en kamp att bli drogfri och att lära sig hur samhället fungerar igen. Jag har trillat dit igen flera gånger, men på 2 år har jag inte tagit några droger och inte druckit en droppe alkohol, även om det aldrig var min last. Jag fick fantastiska människor omkring mig och min nu 6-åring som vill hjälpa oss. Mitt barn blev familjehemsplacerat hos en släkting, men jag är välkommen dit när jag vill, så länge jag inte är påverkad. Nu hämtar jag barnet varje dag efter skolan och umgås två eftermiddagar i veckan och har barnet två helger, hämtar lördag morgon och lämnar sönda kväll, samt en lite längre helg där jag hämtar på skolan på fredagen och lämnar barnet i skolan på måndag morgon. Tids nog kommer barnet vara hos mig på heltid, hoppas jag, för jag älskar den ungen, och i mitt hjälrta ber jag om förlåtelse varje gång jag ser barnet att hen föddes hög av en missbrukade mamma och fick börja sitt liv med abstinens.
Jag har nästan pluggat in gymnasiet nu, jag har bara en termin kvar. Framtiden finns, även om jag inte trodde det för 6 år sedan. Det enda jag trodde på då var drogerna.
Vi ska också tillägga att det var bottenskrapet av missbrukare också.
För vi ska även missbrukare kommer i olika former
Kan berätta om en grej som hände på den första orten jag bodde. Vi brukade sitta ett gäng (detta var ett mindre samhälle - alltså ingen stad) på bänkarna ute på somrarna och dricka vid det bostadsområde där vi bodde och vi var väl ofta lite väl högljudda och utmärkte oss så att de boende runtikring och folk som gick förbi blev provocerade och ibland kom fram och ifrågasatte vårat leverne. En dag kom det fram en tvärilsk äldre "kärring" (som var känd i samhället för att få aggressionsutbrott och avsky missbrukare) och skällde ut oss efter noter. Vi borde skämmas som satt så öppet och drack och visade vårt omoraliska och slappa leverne när det fanns barn och människor i området som också ville kunna sitta ute på sommaren utan att störas av skräniga ,missbrukare. Hon fick alla oss som satt där att verkligen skämmas och känna ånger över hur vi betedde oss. Faktiskt så ledde hennes utskällning till att vi höll oss nyktra och drogfria i ett par veckor efter det. Det var då den fröet såddes till den insikten jag senare blev övertygad om, att missbrukare i många fall inte är så väldans miserabla och sådana stackare att de inte kan skärpa till sig, när det väl krävs, eller när någon händelse får missbrukaren att verkligen tänka efter. Självklart finns det svåra fall och de bör få den vård och behandling de behöver, men jag är rätt så säker på att många av parkbänksnötarna inte är så miserabla som de gärna vill ge sken av. Däremot kan det vara så att superiet och drogandet är det enda liv de känner till och att de därför inte har några referensramar från ett skötsamt, "normalt" liv. Men med rätt psykologhjälp och rätt behandling går sådant att ändra på.
Jag skulle kunna nämna fler händelser som ytterligare fick mig mer medveten om missbrukares ibland "spelade" misär. Kom ihåg också att det finns inga skickligare manipulatörer än missbrukare, där ligger tillochmed psykopaten i lä..
Nej, jag skämtar inte. Är tillochmed säker på att det finns de som varit med om samma sak som kan intyga att det förekommer. Vi får väl se om det dyker upp svar från folk som kan bekräfta det. Jag är fullständigt ärlig och uppriktig om allt det jag har upplevt, det kan jag garantera.
Som du vet finns det också periodare, som dricker i perioder. Att du var okunnig om det säger en del om dig.
Jag tycker synd om missbrukare så länge de bara förstör för sig själva. Men tyvärr förstör de ju ofta för andra också.
En av mina bästa kompisar har växt upp med en alkoholiserad far. Han kom och gick, samt utnyttjade både mamman och senare min kompis ekonomiskt och på andra sätt. I 30-årsåldern bröt hon all kontakt med honom.
Jag kan förstå att han har en sjukdom. Men jag har svårt att tycka synd om honom pga att han har gjort sin dotter så illa. Jag har även svårt att sympatisera med hennes mamma, som var medberoende / en möjliggörare. Ingen av dem tog egentligen sitt föräldraansvar.
Som vuxen kan man ju alltid välja att inte ha kontakt med missbrukare, inte umgås med dem. Men barn har inget val, särskilt inte när missbrukaren finns i den egna familjekretsen.
Ja, du vet förstås bättre än mig vad jag har upplevt. Jag kan därför överlåta åt dig att beskriva för andra här vem jag är och var jag har varit med om. Sätt igång bara. Du verkar ju synsk som vet så mycket om mig. Det är bra, då kan jag vila på tangenterna så länge :)
Vad menar du med att jag var en av de sämre? Jag kom ju som sagt till insikt och det har jag endast fått beröm och eloge för, utom här på FL där alla ska vara så jävla motvalls hela tiden, bara för att. Ibland undrar jag vad det är för sorts människor som skriver här. Ni å eran sida är ofta t.o.m. sämre än missbrukarna jag umgicks med. Speciellt du (jag har sett dig i andra trådar där du ofta har en hård attityd mot allt och alla) verkar vara en av FL:s mer förhärdade typer.
När jag ser många svar här så börjar jag fundera på om jag trots allt inte skulle ha stannat kvar i det där livet. Det som får mig att inte göra det är allt stöd jag har från människor på min nuvarande arbetsplats och i min nya omgivning. Men man får kanske ta hänsyn till att många som hänger på det här forumet egentligen är olyckliga människor, och är man själv olycklig och känner sig misslyckad, vill man inte se andra som har lyckats. Du är säkert en av dem.
Nu skriver läkarna ut knark på recept.