Vad ska jag göra med min pappa?

Hej, Är en kille på 19 år,
Försöker skriva så ärligt som jag bara kan. Tänkte berätta bakgrunden om mitt liv snabbt och problem/situation som jag har med min Pappa idag. Det är första gången jag pratar ut och vill gärna ha åsikter och kritik tillbaka. Jag vill helst bara skriva ut mig så om ni inte orkar läsa detta ENORMA text så förstår jag det! 

Okej, i alla fall, min situation just nu är om att jag och min pappa dras mer och mer isär ifrån varandra, jag orkar inte med honom längre och argumenten vi har idag är toppen på isberget för mig.
Nej, det är inte något tonårsbråk som jag har hört man kan ha med sina föräldrar (kan inte ha det med pappa för han beter sig som en treåring). Detta är en långvarig situation som har blivit värre och jag bara orkar inte mer att vara med pappa efter ännu en ny situation som har kommit med honom. Ett problem kom upp nu idag och han har praktisk taget förstört min dag för att han drar ner mig i negativitet. 

Lite om Pappa:
Pappa har stora problem och har haft det sedan jag var liten ca 6 år som har gått upp och ner. Han har humör problem, ofta negativ, lätt temperament, blir lätt arg för små saker och när det inte går som han vill. han är samtidigt pedant så tänk dig den kombinationen. Sarkastiska, elaka kommentarer kan han spy ut mot allmänheten och mot mig när han är stressad och sur när han kommer hem från jobbet eller om något som går emot honom, (vilket han är för ofta än en normal person borde vara) och säger hellre saker som vad jag inte har gjort hemma än det jag har gjort och hjälpt till med i lägenheten. 
Små kommentarer om små saker direkt när han kommer hem som är tråkiga att höra på. 
Jag skriver inte ner allt han säger och gör, så mycket som möjligt stänger jag ute för jag vill inte lyssna på honom så det är svårt att ge exempel men jag ska börja med att observera honom och skriva ner vad han säger så skickar jag senare ut det här som exempel. men i alla fall, ni förstår sammanhanget hoppas jag. 

Men pappa är inte bara så, han har sina många stunder då han är neutral av sig och glad, vilket jag älskar det av honom. Det är så svårt att säga hur mycket negativ är han mot att vara positiv, men det känns fast han är han är mindre negativ av sig än neutral så är han det i en sån grad just då att det är 10x värre en en glad gubbe om du förstår.

Jag vet att pappa har haft en väldig tuff barndom, men han vet inte själv att det kan vara roten till varför han har så ofta negativ, som kokar upp varje gång något litet problem som en vanlig människa kan ta utan att behöva bli arg. Jag har pratat med honom tiotal gånger om det men han ändrar sig i typ 1-2 veckor, sedan så är han tillbaka till sitt gamla jag igen.
Han har sårat mig så mycket genom åren med det, snackat skit ibland om mamma och hennes familj som jag står VÄLDIGT nära med, alla där är bara positiva. Han kan snacka skit om mig, klaga, koko, dum i huvudet etc när han är arg, Jag orkar bara inte mer, han beter sig som en tre åring.

Jag är mycket självständig hemma,samt är jag 95% alltid positiv, kan säga att jag inte vill bli som min pappa och det har tagit mig till att så mycket positiv och glad jag bara kan vara.

Iallafall,
Han pratar ofta om hur långa dagar det är på jobbet och att han inte hinner och göra något när han kommer hem, pratar ibland om sin ekonomi, oftast hur dåligt det är men i verkligheten är det inte så farligt med tanke på hur lite utgifter vi egentligen har. Han har ett jobb som han kommer hem "sent" till. Han jobbar ca 8.00-18.00. Jag jobbar nu också för tagit ett sabbatsår från studierna och jobbar från 8-17, ibland övertid. men jag gnäller inte för det.
Min pappa kommer hem ibland sur och trött, kanske 2 vardagar i veckan och jag måste gå runt på tå för att inte säga något som kan skapa någon argument eller konflikt.
Vad händer om du själv skulle vilja gå runt lite negativ och säga något spydigt tillbaka? Då flyger pappa upp i taket och är super arg och skriker nog åt dig.
Om du skulle säga en elak kommentar, då kastar han ut dig ur lägenheten, hur vet jag det? jo jag gjorde det för första gången på väldigt länge för 3 veckor sedan, jag sa "jag är så trött på dig", han sprang mot mig och tog tag i mig och försökte knuffa ut mig ur lägenheten så att jag själv var en hårlängd från att slå till honom själv, men han lugnade ner sig efter 10 min då vi hade en argumentation vid ytterdörren så alla grannar i lägenheterna hörde oss väl, eller honom mer sagt. Jag är lugn i mina samtal med honom, lite högre röst än normal men långt från att skrika mig ur något, för att jag vill inte bli som honom. Allt jag gör nu så tänker jag på att bli inte som min far och det är så jag är 95 % positiv och väldigt glad i mitt liv. 

Nu kommer vi till "problemet" som hände idag, hehe. Han ringde mig idag ca 17.00 då jag var fortfarande på jobbet idag. Frågade om jag skulle följa med honom och köpa present till flickvännen som fyller år imorgon. Typiskt pappa som gör allt sista minut, hans relationer med flickvänner genom åren är en annan historia, låt oss säga bara att hans flickvänner/flickvän som han har haft genom åren har varit en stor del i hans liv, så stor så att jag och min syster har känt oss mindre "värda", nu när jag är 19 år bryr jag mig mindre och pappa har blivit betydligt bättre på att vara med oss när vi är hos honom men det har satt djupa spår i mig så jag har fortfarande lite svårt att träffa pappas flickvän när vi är hos pappa för det, har den känslan att flickvännen vill ta tid ifrån mig och pappa när jag är hos honom, vilket stämmer lite då hon vill nog se pappa varje dag. vilket är absurt men jag har haft dåliga minnen med pappa och ex flickvän som har varit så att vi ej har varit en hel helg hos pappa utan att vi skulle träffa hans flickvän ofta, tänk när det själv har varit så ända sedan du var 10 år, föräldrar nyskilda, flickvän som har barn, är med dem en stor del av den lilla tiden vi var hos pappa, 3 dagar av 14 dagar var vi hos pappa och då umgicks vi med flickvännen en stor del, det blir jobbigt i längden.

Jo, hehe, han ringde mig idag och frågade mig om jag ville hänga med och köpa presenten, jag sa nej för jag har mycket eget att göra som är inbokat redan, innan jag ska åka till pappa ikväll. Han sa då är det äns någon ide att jag kommer idag då om jag kommer till pappa 20.00 ikväll, negativt sagt. Och sedan sa pappa igen "ska du till din morbror till torsdag?", jag sover alltid på senare tid hos min morbror på torsdagar, det vet pappa. Så pappa sa som kommentar "Då ska du inte följa med till din faster på kalas på torsdag som fyller 40 år då, då säger jag det till henne", Jag visste inte äns om att det var kalas och sedan säger pappa igen, "Du säger ju att du vill vara mer hos mig men så åker du iväg varje torsdag hos mig till din morbror och ska komma hit till mig sent idag", med en arg nästan ilsken röst. 

Allt detta kom upp för det inte gick som han ville med att jag ej inte kunde följa med honom och köpa present idag direkt efter jobbet. sedan sa han "Då ska du fan inte säga sådana argumentationer till mig att du vill vara mer hos mig när du inte alls verkar vilja vara det!!!" Jag sa inte så mycket tillbaka, har alltid haft svårt att argumentera emot pappa, 1.a han lyssnar ej på den andra. 2.a han ser sin bild hela tiden. 3.e han är uppe i sådant hög varv att det är svårt att få fram något och allt man säger så är man dum i huvudet. Han har alltid rätt enligt honom själv, så jag sa att jag orkar inte med att bråka och sa att jag kommer inte till dig idag, får se när jag kommer under veckan för jag känner inte längre att åka till dig när du är så negativ och arg och så la jag på luren. Hela min dag förstördes när jag kom hem, känner mig nere, negativ just nu, ledsen. Försöker inte tänka på det men är ledsen att behöva lyfta luren varje gång pappa ringer och undra om detta ska sluta i bråk som hålls på i i några dagar eller inte, vilket humör är han på nu, stå på tå hela tiden liksom. Detta är bara en situation av flera hundra. jag kan glömma allt det som hände idag, jag kan förlåta honom men jag vet att han är fortfarande sur på mig och kommer troligtvis ringa som vanligt senare idag och be om ursäkt och vara snäll då och så ska jag förlåta honom varje gång. och jag kan inte alltid förlåta honom för något bråk han har orsakat känner jag, när ska det vara nog med dessa små saker jag förstör mitt liv???????. 
Hade pappa rätt i det han sa????????

Pappa och jag hade ett argument för några veckor sedan som började med 10 min ilska och raseri då han skrek i mina öron, det var då han försökte kasta ut mig men ångra sig 10 min senare och sa att jag inte skulle säga något till mamma om det. Jag brukar bara luta mig tillbaka lugnt och sansad svara tillbaka på vad han har att säga när han är ilsken. En annan skulle nog springa så fort min pappa blev arg men jag är ej längre rädd när ett bråk bryter ut, det är det att jag vill inte att det ska hända från början därför springer jag nog hellre på tå och undviker konflikter, av rädsla att känna mig nere och negativ resten av dagen. Jag såg min chans under detta bråk (detta hände för tre veckor sedan)  som egentligen handlade om något helt annat, men jag sa till honom (den ca 25:e gången) att jag vill att han ska ändra sin attityd, jobba på att bli mer positiv, för annars vill jag inte vara hos honom lika mycket, han sa efter han lugnade ner sig att han skulle jobba på det och att jag tänker vara en vecka hos pappa och en vecka hos mamma i fortsättningen som jag har varit innan för jag vill vara mer med honom men så sa jag också att han kan försöka vara mindre med sin flickvän när vi är hos honom. Är jag egenkär när jag sa det?? Kommer prata om det mer längre ner varför jag sa det.

jag är hos pappa ca varannan vecka nu och då ser vi flickvännen och hennes barn mest på helgerna och efter det så åker han till flickvännen för då har ej hon barnen och är där 1 vecka med henne själv då vi är hos mamma. 
Jag har fått anpassa mig så att jag inte är hos pappa när inte flickvännen har sina barn för han väljer 10/10 gånger tjejen istället. Alltid gjort i mina ögon. Fasten jag kommer senare till pappa ibland så vill han inte byta ut sin egen tid med tjejen någon dag så att vi kan vara längre för det är mitt fel att jag kom senare, som att jag inte har något liv utanför honom och kan anpassa mig varje vecka och komma så det passar honom och tjejen. Det är ganska nytt detta, för jag kom till han alltid lite senare, det har vi alltid gjort jag och min syster, från torsdag till måndag till pappa varannan vecka, det blir 4-5dagar av 14 dagar. Jag har alltid stannat någon dag extra. Nu har jag fått komma tisdag till måndag om jag vill vara mer med pappa, han vill absolut inte ändra sig för han kan absolut inte vara en dag mindre med sin tjej. Min syster är alltid 4 dagar hos pappa men jag vill vara mer, nu när jag är stor själv och kan göra vad jag vill. Det finns orsaker som varför vi var mer hos mamma än pappa, vilket jag inte är helt emot när jag tänker tillbaka nu så fanns det tider då det var rätt val.

Alltid när pappa får en flickvän så ses de väldigt ofta på början när vi, barnen är hos honom. kan han inte ha träffat sin flickvän ialla fall på början när vi var mindre jag och min syster då vi inte var hos honom på den korta tiden vi faktiskt såg han? VILKET är helt gävla lagomt annars då man har en flickvänn men kanske inte då man har barn, speciellt när de var små. pappa har aldrig kört något långsamt race med sina flickvänner, när han har träffat en så efter en vecka så visar han upp dem hemma i vår lägenhet och spenderar mycket tid med dem när vi är hos pappa. Kan han inte göra det när vi ej är hos honom. Förstår senare då man har varit ihop ett tag men det har aldrig blivit så jag har alltid känt en sorts motstånd mot pappas flickvänner även efter de har varit ihop ett år eller längre. 

Jag faktiskt bryr mig inte så mycket om hans flickvänner, han vill lägga mycket tid ner på dem men inte jag. Höra honom varje dag ringa sin tjej och höra jag älskar dig, jag saknar dig så mycket, får mig att fråga skulle han hellre vilja vara med sin tjej nu?. pappa har aldrig varit själv längre än en månad, alltid haft långa relationer med flickvänner, började direkt då jag och min syster var små efter mina föräldrars skilsmässa. Han började direkt att visa upp henne och vara hos dem samt vara en stor del med dem än att ha egen tid med oss själva och det sitter fortfarande kvar i mitt huvud än idag, fast jag är 19 år. Det är nog inte så mycket att jag vill hänga med honom när jag är hos honom idag utan det är väl att så cheeky det kan låta att relationen som jag har haft med min far har inte varit så stark och jag blir nog avundsjuk när jag ser honom vara med någon annan när vi är hos honom på "våran" tid.

Då när jag var yngre hade inte jag den makten att vara hos vem jag ville när jag ville. mamma var vårdnadshavaren och det var skrivet på papper i domstol att vi skulle vara 11 dagar hos mamma och 3 dagar hos pappa varje 14 dagar. 
Vilket efter skiljsmässan som knäckte pappa mer men han försökte inte riktigt bevisa att han kunde förändra sig och bli bättre, han var arg på mamma i flera år, negativ, arg, och misskötte sig. Arg nog än på mamma, för han kan snacka skit om henne än idag. 

Nu när jag kan vara mer hos honom och sa det under bråket vi hade för 3 veckor sedan och att han borde vara mindre med sin flickvän, som kanske var fel att säga då det har lugnat ner sig med flickvännen en stor bit, det var väl först de sågs som vi alltid skulle träffa dem när vi var hos honom. han får träffa sin flickvän när vi är hos han men att tona ner det har väl varit det jag försöker få fram, är nog paranoid men så känner jag. Skulle ha behövt det mer under min barndom. Nu har han tagit det på vitt papper varje gång jag ska göra något när jag är hos honom så tar han det och säger "du säger att du vill vara mer hos mig och att jag ska vara mindre med min flickvän när ni är här men så gör du saker när du är hos mig, är borta varje torsdag hos morbror, tränar etc". Blir så arg på honom för det och mig själv.

Jag har lagt till 3 dagar mer hos pappa så jag är lika mycket hos mamma som pappa för att jag vill vara mer hos honom, såklart när jag är hos mamma så gör jag saker själv, åker bort, går ut någon kväll. Men hos pappa kan jag inte göra det för då tar han upp en argumentation att du har sagt att du vill vara mer hos mig och att jag borde inte vara mindre med flickvännen när ni är här men så får du åka iväg och göra saker och jag får inte det. Han ser allt som svart och vitt. 
Det är svårt att uttrycka det exakt och kan kännas luddigt när ni läser det här men vad tycker ni om det??? Såklart vill jag göra andra saker när jag är hos pappa utan att han ska ta upp det. Men om jag säger skit i det, jag tar tillbaka det, du får du göra som du vill, jag behöver inte vara hos dig mer.

Jag har dåliga minnen med pappa och flickvänner så därför drar jag nog tillbaka pappa än idag, men det är sant att han har alltid varit med sin flickvän samt deras barn var vi väldigt mycket med när vi har varit hos honom under de 10 åren som gått efter skilsmässan med den lilla tiden vi har varit hos honom, han har bytt flickvän 3 gånger. Blandat det med att han har varit mycket negativ, arg och lätt ilsken av sig, dåligt temperament. Så mycket skit har hänt hos pappa. Men barndomsåldern är förbi för mig och måste nog skita i allt det här med att vara mer med pappa (många kanske tänker varför vill du vara med honom?, kanske allt skit vi har gått igenom har stärkt oss på något sätt eller så är jag rädd på ett sätt att förlora pappa helt.) för ärligt talat vet jag inte om det är det jag vill nu, kanske för några år sedan hade det varit toppen att vara mer med bara pappa. men nu så är jag stor som han säger att vi behöver inte träffas och vara så mycket med varandra. Det blir bara så konstigt nu är han tar upp den diskussionen så att jag känner att jag inte kan göra något hos honom för jag har sagt det själv att jag vill vara med honom.

Vi ser på att vara med varandra olika, jag ser det nu som att visa för dina barn att de betyder mest och kanske inte vara med andra samtidigt flera gånger under tiden man är hos honom då när du har dina barn. Och försök vara mer positiv och glad framför dina barn. Men nu skiter jag nog i det, jag är 19 nu, jag känner att jag behöver inte ha den känslan längre utan är nog mer egenkär, att jag inte hade det när jag var barn med min pappa och vill försöka ha det nu när jag kan styra mer med mitt liv men jag gör också andra saker nu och är mindre och mindre hemma. vad tycker ni????
Så många känslor och tankar flyger runt mig.

Sammanfattning: min pappa har stora problem med sig själv, humörproblem samt pratar skit och har enligt mig haft problem med tjejer och nu försöker jag ändra på hans beteende som kanske är försent och tas ingen vart. men min syster på 14 år, ska hon fortfarande behöva gå igenom detta......

Ska nog säga till pappa att jag är vuxen och har betett mig egenkär mot dig, att försöka vara mer med dig och försöka göra så du träffar tjejen mindre när vi är hos dig, jag skiter i det nu, jag har växt upp till en stark människa tack vara dig och jag kommer inte att vara hemma hos dig varje gång jag ska vara hos dig, jag har fått mer och mer ett eget liv som jag kan styra och du har ditt liv och gör saker, jag orkar fan inte med det längre att försöka vinna tid med dig, jag behöver inte det, jag behövde det men tiden är förbi. så jag vill släppa allt och komma till dig när jag fan vill utan att höra dig gnälla om en diskussion att jag ville vara mer med dig och nu när jag åkte bort när jag skulle vara hos dig så är jag en idiot för det. Jag tänker fan göra vad jag vill när jag vill, vare sig jag är hos dig eller mamma, jag orkar inte med ditt negativitet och humör, jag blir negativ av att vara med dig för länge.
Du har snackat så mycket skit och gjort mig ledsen och sårad av dina kommentarer, negativitet och dålig humör, och nu får det vara nog.

Fan vad långt jävla inlägg det blev! det längsta tråden jag har skrivit men också det första jag har talat ut om strunt och mitt liv. Känner mig bara 10 kilo lättare , så tack för den personen som orkade lyssna på allt. 
Har inte svarat på pappas samtal på hela dagen, han har typ ringt 4 gånger. 
Är fortfarande så trött på honom, ska jag förlåta honom igen som miljoner gånger innan???

Aldrig