Kärlek på jobbet vanligt?

Fast du verkar ju vilja göra mer än bara fantisera eller?

Det är ju liksom det som är det vanligaste minan som alla kliver på, alla tror att de kan hålla kolla på sina känslor, vadå det är väl inte fel att fantisera?, innerst inne går det givetvis omkring och hoppas på så mycket mer än bara fantasier och kommer självklart också med eller omedvetet hela tiden positionera sig så att det ska bli möjligt med mer, man kommer iaf inte direkt motarbeta det. Sen råkar det bara dyka upp en chans (vilket det ofta gör som kollegor) som man nappar på fort som attan, det är ju vad man gått omkring och önskat länge...

Och sen går man omkring och beklagar sig över.....

"huuuur kunde det bli såhär???"... fast man egentligen vet precis varför det blev så. För att det var det man ville skulle hända.  

"Det bara hände!!!" , nej det hände inte alls bara, det hände för att man ville att det skulle hända och för att man såg till att det blev så.

Om du läser din egen text igen så ser du liksom tydliga tecken på det...

Du skriver att du inte alls vill vara otrogen och att du vill bara låta det vara fantasier...sen skriver du att du vill kunna tyda tecken och veta vad hon känner... om du inte vill att det ska bli nåt vad spelar tecknen för roll då? Om du inte vill att det ska bli nåt varför vill du veta om det är besvarat?... Mao du vill inte alls att det bara ska stanna vid fantasier, du vill att det ska bli mer och du kommer se till att det blir så, sen kommer du skylla det på att "det bara blev så", vilket som sagt är rent skitsnack.

Mitt förslag är att du slutar hyckla med både dig själv och andra, det är ju liksom rätt så uppenbart vad det är du vill trotts att du kanske inte gärna vill erkänna det för dig själv. Om du på allvar menar de du säger om att du inte vill vara otrogen se då till att jobba för att de blir så och inte som nu säga en sak och jobba för raka motsatsen.

Jag är i samma situation som du. Jag är förälskad upp över öronen i en man på mitt arbete. Jag tänker på honom jämt och vet precis var i rummet han befinner sig. Det kittlas i magen nör han kommer nära och jag blir jättenervös. Jag märker att han stöter på mig, men jag vet inte om han vill ta det till nästa nivå och jag vet inte vad jag vill. Jag älskar min man, vi har en trygg och stabil relation. Men så år det ju som så att förälskelse är så häftigt och härligt! Jag har bestämt mig för att avvakta.

Jag tycker det är okej att tänka tanken och att små flirta, det höjer både humör och det egna förhållandet.

Har funderat på vad som skulle hända om man gick ett steg längre. Jag tänker att vi är såpass mogna att vi skulle kunna fortsätta vara diskreta och bara ge varandra glädje. Jag tänker att det man inte vet mår man inte dåligt av. Däremot är det fel moraliskt och risken finns alltid att det kommer fram, eller rättare sagt att den andra personen vill ha mer eller begår ett misstag.

Jag vet inte. Jag önskar att jag kunde se konsekvenserna tydligt innan jag fattade ett beslut.