Svårt att förhålla mig till allt

Vad tråkigt att det har blivit såhär och gått så lång tid!

Ni måste nog sätta er ner och prata en stund när ni kan vara ifred och inte bli störda. Du måste berätta hur du känner för honom, fråga honom hur han känner och sedan får ni försöka komma fram till en lösning för hur alla ska känna sig hemma i familjen.

Även om sonen alltid går först så kräver det mycket ödmjukhet av din sambo för att förstå hur det är för dig och mycket engagemang av honom för att du ska känna dig delaktig i familjen. Det är inget som du kan göra ensam utan han måste stötta dig och göra dig till sin partner!

Försök sitta ner och prata i lugn och ro och förklara hur du känner!

Jag måste säga att jag har svårt att förstå det här. Din sambo ville inte att du skulle ta ansvar över hans barn, vilket ju brukar vara en bra grej. Men dina exempel handlar ju inte alls om ansvar, de handlar om medinflytande. Hur går det till när du inte får välja vad ni ska äta? Det är aldrig du som lagar maten då, eller? Och du följer inte med på en lördagsaktivitet heller? Du är i stallet då?

Vad handlade dina ansträngningar att få vara med om? Och hur sköts de ner, menar du? Blev du utvisad ur rummet, leken eller vad det nu kunde vara?

Jag får ingen bild av hur detta egentligen gått till.

Kanske var lite otydlig, men med matlagningen så lagar vi mat ungefär lika många gånger. Jag äter med mesta och är inte kräsen när det kommer till mat förutom att jag inte äter korv. Men det lagar han på sina dagar minst en gång i veckan och detta är enligt honom för sonens skull.

Vad det gäller lördagsaktiviteter planerar min sambo och hans son aktivitet och sen får jag välja om jag vill följa med eller inte. Det är aldrig att jag någongång kan få vara med i diskussionerna. När jag har frågat om jag får vara med att bestämma har jag fått höra att jag är själviskt som inte gör saker för sonens skull fastän jag bara vill bli medräknad.

När han var yngre kunde det väldigt ofta vara så att sonen sa att han inte ville att jag skulle sitta bredvid och då kunde min sambo sätta sig emellan istället. Det är sådana saker som gör att jag känner mig lite utfryst. Jag vill absolut inte ha något större ansvar utan som du skriver bara vara medräknad som en del av familjen.

Jaha. Tja, ditt första exempel är väl inget konstigt? Det är i mitt tycke klart attt han ska kunna laga något med korv till sin son en gång i veckan även du inte gillar korv.

Ditt tredje exempel ser jag inget fel i heller. Det ligger tydligen också tillbaka i tiden när sonen var yngre och är kanske, eller borde vara, överspelat vid det här laget. Det var väl ett utmärkt sätt att lösa situationen på, att pappan satte sig mellan er? Vad ogillar du med det? Då fick ju både du och sonen sitta tillsammans med mannen/pappan. Eller var det sonen du ville sitta med? Eller ville du kanske att pappan skulle säga till sonen och för din skull göra en markering? Det finns det nog många som skulle hålla med dig om, men det gör inte jag. Sådant där brukar vara övergående hos barn, särskilt om ingen gör en grej av det så att det i stället blossar upp till en maktkamp.

Ditt andra exempel däremot, där tycker jag att det är både trist och underligt att din sambo inte tycker att du är en röst av tre. Visst, det kan väl gärna bli barnanpassat många gånger när man faktiskt har barn (och varannan vecka eftersom man ju då har mycket partid att göra vad man vill på på den andra veckan) men självklart kan man också göra saker som både vuxna och barn gillar. De kunde ju hänga med dig till stallet till exempel.

Hur som helst tycker inte jag att det låter så dramatiskt och krisigt, i alla fall inte av din beskrvning i den här tråden. Tvärtom låter det väl som om det här ganska lätt skulle kunna redas ut, det verkar ju från första början bygga på missförstånd och - faktiskt - omtanke från din sambos sida att du inte skulle behöva ta över och sköta saker kring hans barn.

I en sån här situation får ju alla anpassa sig, din sambo, du och hans son. Men din sambo verkar tycka att han och sonen kan köra på som om du inte bodde där och verkar inte inkludera dig alls. Det förstår jag känns jobbigt och trist för dig. Likaväl som du anpassar dig de veckor hans son är där så måste din sambo givetvis anpassa de veckorna genom att du känner att du hör till och att han tar hänsyn även till dig och inte bara till sonen. 

Att sonen går först är ju fint, men han ska därför inte glömma eller nonchalera dig och dina önskningar, åsikter mm, en gyllene medelväg där alla parter känner sig hörda och sedda är det som fungerar bäst i en relation med olika människor inblandade. Om det inte fungerar att prata med honom så får du fundera på om det är såhär du vill ha det. Jag tycker han är väldigt respektlös mot dig som exkluderar dig på det här viset. 

När du skriver att din sambo skäller på dig för att du inte är närvarande i familjen, vad säger/menar han då?

Jag hade bitit tillbaks och sagt åt honom att han visste vad han gav sig in på eftersom jag alltid haft min hobby som tar tid. 
Men nu är jag inte direkt urtypen för en sk familjemänniska eller bullmamma, så jag hade skött mig själv och barnveckan hade jag ätit på jobb eller köpt en pizza, så hade mannen och sonen fått äta vad de ville.

Bonusmammor brukar beklaga sig över att partnern välter över för mycket ansvar på dem (eller så gör biomamman det). Men när mannen är omtänksam och tar det mesta själv är det inte heller bra...

Håller med Påven, detta bör ni kunna lösa enkelt själva.

Okej, så först exkluderar han dig och kör sitt eget race där han och sonen är familjen, med dig som åskådare/besökare. Och sen gnäller han för att du inte beter dig som en familjemedlem. Hur ska han ha det egentligen?

Jag hade nog tröttnat för länge sen, men om jag skulle sätta mig ner för ett samtal så hade jag förberett mig med exempel. "Nästa lördag vill jag att vi bestämmer tillsammans vad vi ska göra med sonen. Skulle vi kunna föreslå xxx och yyy och se om han vill något av dem?" Eller "Nästa fotbollsmatch vill jag gärna följa med och heja på sonen, sen kanske vi kan gå ut och äta efteråt." Jag förstår att det är jättesvårt att vara peppig och initiativrik när man känner sig överkörd, men genom att ta över initiativet och "kräva" medbestämmanderätt så tvingas mannen att antingen gå med på dina förslag eller också måste han aktivt exkludera dig genom att tala om att du inte får vara med. Om han vägrar gå med på dina förslag så kan du fråga honom hur han vill att du ska kunna bli en i familjen när du inte ens får komma med förslag. Men förmodligen går han med på dina förslag och upptäcker att det går att bestämma aktivitet tillsammans med dig.