15 år med F i i princip alla ämnen

De flesta skolor ger extraundervisning för dem som inte har godkänt i kärnämnena.

Du begränsar hans internet och all form av skärmspelande. Sen går ni till studie och yrkesvägledaren på skolan och får reda på vad ni kan göra åt hans betyg. Sen sitter du och han hemma och pluggar annars får han inget surf

Oj, oj. Ja, inte är det lätt och kämpar det gör ni ju!

Du skriver att ni har ett möte på onsdag. Bra! Hoppas att det är med rektorn och specialpedagog.

Din son behöver ett åtgärdsprogram och en anpassad studiegång som passar honom.

Tonåringar kan ju verkligen vara hemska men i detta fallet verkar det ju iaf finnas en förälder som är närvarande och aktiv. Det kommer han att förstå så småningom.

En del skolor har seniorer som är där några dagar i veckan och för vissa stökiga elever kan det vara en fantastisk fin hjälp. En utomstående äldre människa som kan berätta hur saker fungerar genom livet och få tonåringen att fatta varför hen har nytta av sin skola genom hela livet.

Det är aldrig för sent att snygga till sina betyg. Eller skapa nya om det inte finns några innan. Din son måste bara se vad som finns bakom allt slit. Ett belöningsystem.

Men han har ju gått på skolan i snart 3 år och inte en enda gång har detta presenterats som ett förslag.

Allt skolan gör är att ställa krav på honom och hans åttagande.

Han är 15 år och ser ett berg framför sig som han inte mäktar med att bestiga ensam...

Tack för tips. Begränsa internet för en kille som inte bryr sig om vare sig internet eller spel kommer dock falla rätt platt.
Tar jag mobilen som han använder till att smsa med ifrån honom går han och lägger sig istället.

Däremot om han inte får vara ute med sina kompisar, åka moped och så vidare.Då är livet typ inte värt att leva enligt honom.
Och DET begränsar jag. Det tar jag ifrån honom.

Alltså jag gör fasiken inget annat än att kämpa med den grabben just nu.

Jag gapar, jag skriker, jag gråter, jag bönar och jag ber.
Jag älskar, jag lyssnar, jag kramar, och jag stöttar.
Jag pratar, jag pratar inte. Jag begränsar hans umgänge, jag ger honom utrymme.
Jag jagar honom, jag smyger i buskar. Jag älskar. Jag älskar mer. Ja alltså jag slår ta mej fan knut på mig själv för att få honom på rätt väg. Och han ÄR en fin kille.
i umgänge med andra är han den omtänksamma, stöttande kompisen. Alla tycker om honom.

Men i snart 3 år har vi gått på skolan, åtgärdsprogram har satts in, men allt har ju bara varit där det ställs krav på bättre engagemang från hans sida. Vad ska skolan göra? Har de ingen plikt i att hjälpa?
Några seniorer finns inte vad jag vet. Vad jag vet har de i princip ingenting i form av läxhjälp etc som mina andra barn har på sina skolor (dotter 16 på gymnasiet med excellenta betyg och en otroligt bra och stöttande skola och son på 10 år med väldigt engagerade lärare och specialpedagoger)

Saken är den att hans betyg var helt OK fram till i våras då allt rasade.Förrutom då matte där han aldrig haft godkänt. Så vi VET ju att han har förmågan...tror inte det är speciellt mycket som ska till för att vända skutan rätt, men han kommer inte klara det själv. Han behöver hjälp. och JA jag finns här. Men han behöver annan hjälp också...

har stor erfarenhet av detta båda som förälder och som lärare. 

Skolan ska göra ett åtgärdsprogram med noga planer i varje ämne (tex om han satsar på E), vad som krävs. Hur detta ska gå till - tex klarar han av att jobba i klassen, jobbar han bättre om han får sitta i ett grupprum, behöver han någon form av extra stöd, är det något han kan arbeta med hemma osv. Tidsplaner när olika saker ska vara färdiga (inte för stora saker för då kommer han nog inte orka det). 

MEN

sen krävs det ju också att reda ut varför det blivit som det blivit. Har han något problem som tynger honom (kurator), behövs det samtal genom BUP? De kan också  prata med skolan om man vill det, efter att de träffat sonen, om det är så att de kan ge tips på vad skolan ska tänka på. Detta kallas för ett SIP-samtal (person från BUP kommer till skolan på ett möte där även ni ska vara med. Det här ligger ju lite längre fram i tid, för det kräver ju att sonen varit på BUP några gånger först.
Om jag var du skulle jag ringa BUP och beskriva läget och fråga om de tror att det är något de ska ta tag i, tex kan sonen få prata med en kurator där (brukar vara bättre än skolkuratorerna, om det nu inte är så att han gillar skolans kurator och har samtal redan). 

Sedan tror jag sonen behöver träffa skolans SYV som kan berätta vad som sker efter åk 9, för det låter som om han inte kommer hinna få ordning på alla betyg. För att kunna söka in till ett praktiskt program krävs minst 8 godkända betyg (tex måste man ha ma,sv,en och några till, det kan man googla för varje program) Vill man in på ett teoretiskt program krävs 12 godkända betyg. Sen beror det förstås också på hur populärt ett visst program är, för har man bara 8 godkända och andra har alla godkända kommer givetvis de eleverna in först. 
Man kan söka till IM om man inte har allt färdigt så som man vill ha det, det läser man på en gymnasieskola men man läser färdigt åk 9-betyg och sen hjälper de en att söka rätt program. Detta kan innebära att man går ett år på IM först och sen ett gymnasieprogram men det är rätt vanligt och jag kan tycka det inte gör något att man går fyra 4, så får man mogna lite. 

Jag har mkt mer att säga om detta, om du vill höra mer, Hojta! :)

Jag tycker att det låter väldigt konstigt och fel att skolan inte gjort något pt matten. De har en skyldighet att hjälpa eleverna med att få godkännt. Ni borde ha haft samtal med specialpedagog tidigare.

Men der går ju inte göra något åt nu. Jag skulle kräva ett samtal där specialpedagog finns med samt att det tas fram en handlingsplan på hur sonen ska nå sina mål. Handlingsplanen bör du och framför allt sonen vara med och utforma (annars ger det knappast nån effekt). Det ska naturligtvis inte bara bygga på att sonen ska "anstränga sig mer" utan praktiska konkreta åtgärder som han upplever kan vara ett stödj Jah tror skolan har en skyldighet att ta fram en åtgärdsplan för en elev som inte ser ut att nå skolans mål. (Dvs godkännt).

Jag skulle också prata med skolpersonalen innan sonen är med hur viktigt det är att de i samtalen lyfter fram att de tror på honom och att han kan nå målen. Det verkar ju som att han ger upp för att han upplever att ingen ser det positiva han gör och att det inte hjälper att jobba.