IVF på gång i vinter, fler som är i samma läge?

Hej

Jag hoppar gärna in här. Jag är 37, bor i gbg och har en tarmsjukdom som gör att jag har svårt att bli gravid på naturlig väg. Vi har inte skyddat oss på över 4 år. Eller jo. Ett år fick jag inte bli gravid pga allvarlig bukoperation.

Nästa torsdag ska vi till sahlgrenska på första IVF-besöket. Så spännande att det drar igång! Men samtidigt är jag så sjukt rädd... Om det här inte lyckas så är det kört... Nu är vi framme vid det sista hamlstrået och det skrämmer skiten ur mig. Vill bara vara glad, men rädslan tar över. Just nu hatar jag så mycket att en del får barn så lätt. Jag vill också ligga och sen plussa! Inte behöva en extern bebisfabrik.

Ser att fler av er är där vi är i processen. Det är skönt att läsa er väg.

Men vet ni- jag antar att det beslutas om vi ska göra långa el korta protokollet nästa vecka, men hur snabbt drar allt igång sen?

Sorry att första inlägget blev lite neggo :)

Tack för långt svar. Det uppskattas :) ja. Man gläds åt andra, men samtidigt stoppar det ju inte känslan av avund o h sorg för den egna situationen.

Vad spännande att ni är på gång. Läskigt och som spännande :)

Vet ni vad det är som avgör om man får ett långt eller kort protokoll?

Hej allihop.

Jag har inte ens orkat skriva här, allt känns så nattsvart. Men nu gör jag ett försök. Börjar med det positiva: Vi var på sahlgrenska för två veckor sedan och kommer få korta protokollet. Jag ska börja med sprutor v 9, så ännu en period av lång väntan.

Vi träffade en superbra läkare, som kommer vara vår läkare under hela processen.

Nu till det jobbiga, som består av två delar:

1. Då jag har gjort många stora bukoperationer och har stora problem med magen stälde läkaren många frågor så jag ett tag trodde att han skulle säga nej till IVF. Men han ville nog mest att vi ska inse faran och problemen. Jag kommer antagligen behöva vara inlagd under större delen av en graviditet då jag redan nu har svårt att behålla/få i mig tillräckligt med näring. Han var också fundersam runt hur min mage kan växa med all ärrvävnad. Min magläkare har sagt ok och att det kommer bli tufft men att vi ska lösa en eventuell graviditet. Men läkarens farhågor gjorde att min man nästan vill backa. Att min hälsa är viktigare än att få ett barn. Jag förstår honom på ett sätt, men samtidigt gör det mig så rädd och ledsen. Han säger inte nej, men han ser inte fram emot det med glädje.

2. Jag har problem med en fot som måste opereras (som om inte magen vore nog!). Det är en väldigt stor op där jag kommer gå på kryckor i minst tre mån. Problemen gör att jag har väldig värk i foten och haltar mycket. Jag kan inte gå mer än några hundra meter. Den op går inte göras när jag är gravid. Väntar vi till efter en ev graviditet kommer kanske förvärra läger, och att genomföra den op när man har en efterlängtad bebis känns ju inte så kul direkt. Så det bästa alternativet rent rationellt är ju att göra op så snart som möjligt och sätta igång IVF efter det. Men emotionellt vill jag inte det. Varje månad som IVF skulle bli framskjuten känns som chansen att få bebis minskar.

Hur skulle ni tänka och resonera i allt det här? Jag vill gärna få lite input!

Som att det inte räcker att ha svårt att få barn liksom! Jag är så besviken på min kropp och ledsen att den inte funkar. Tårarna ligger på lur konstant och drömmen om bebis känns så avlägsen.

Stort grattis! Vad underbart och vilken dröm!! Klart du ska gå på ultraljudet :)

Tack snälla, ditt svar värmde! ????

Det skulle vara ett hjärta-emoji såklart. Inte ett gäng frågetecken :)