IVF på gång i vinter, fler som är i samma läge?

Hej! Jag tar och hoppar in här.

Jag och min kille är oförklarligt barnlösa, konstaterat efter utredning som blev klar i slutet på augusti i år (hade försökt ganska precis ett år då). Har sedan dess gjort två misslyckade inseminationer, under tiden vi står i IVF-kön. Ska göra en trede och sista denna månad är det tänkt. 

Vi har gått via vårdgarantin, då väntetiden i Stockholm där vi bor är nästan ett år lång. Väntar nu på kallelse från Uppsala akademiska. Enligt garantin ska det ju ta tre månader att få en tid, och eftersom vi väntat ganska precis två nu, så borde IVF:en förhoppningsvis komma igång nån gång i vinter... Om vi bara kunde få den där kallelsen nån gång... Vore så skönt att åtminstone få ett datum att förhålla sig till, just nu känns liksom allt så diffust.. Ingen riktigt förklaring till varför vi inte lyckas bli gravida, och ingen aning om hur lång väntan kan bli till IVF:en.

Känner mig också väldigt orolig för att det ska vara något fel som inte behjälps med IVF, eftersom de nu inte lyckas förklara varför vi inte är gravida ännu. Inbillar mig att det skulle kännas lättare om man iaf visste varför, men det gör det kanske inte?

Hursomhelst, den här situationen är verkligen inte lätt att vara i...  så vore skönt att få skriva av sig lite och få prata med några andra som har erfarenhet och förståelse för vad man går igenom!

Var nånstans i landet ska ivf:a allihop (förstår om ni inte vill säga ifall ni vill hålla er så anonyma som möjligt)? Vore intressant i höra lite om väntetider o upplägg och sånt..

Anina, hur går nedregleringen till?

Vi väntar fortfarande på kallelsen, men eftersom vi gått via vårdgarantin så ska det ju inte få ta mer än tre månader egentligen. Idag har det gått precis två.

Sen vet jag ju inte om man får påbörja behandling så snart som möjligt efter man varit på inledningssamtalet, antar att det också beror på var i månaden man är, och sen misstänker jag att kliniken har stängt där över jul. Min gissning är att vi får komma på samtal slutet på november/början på december, och förhoppningsvis starta ivf:en i mitten på januari. 

Det blir hursomhelst Uppsala Akademiska, eftersom Karolinska hade runt 10 månaders väntetid. Kändes helt enkelt orimligt att vänta så länge!

Är inte så farligt rädd för smärta och äggplock, hormonerna är det värre med tycker jag. Vet ju inte hur det påverkar ett redan lite svajjigt mående efter nästan 1,5 års misslyckade försök. Plus att januari/februari inte brukar vara min bästa tid rent psykiskt med eller utan ivf... Å andra sidan kanske det är lika bra att passa på då, förhoppningsvis går det ju vägen och då är det ju värt allt hursomhelst.. Men allra mest rädd är jag ju för att det inte ska gå alls, att göra försök på försök utan resultat.. Ska verkligen försöka att inte ta ut den olyckan i förskott eller tänka så långt fram, utan ta en sak i taget, lättare sagt än gjort dock...

Fick ni veta något om vad det är som avgör om det blir kort eller långt protokoll? 

Anina, såklart får man skriva av sig, det är väl det tråden är till för och jag har i alla fall inget problem med för mycket text. Gillar att läsa hur andra tänker och känner kring det här, både känna igen sig i det som är jobbigt, men också hämta lite hopp och ta till sig av de positiva tankar som också finns. Jag har verkligen en förmåga att alltid tro det värsta om saker och måla allt i svart såna här situationer. I mitt huvud är jag liksom redan tre misslyckade landstings-ivf:er fram, vilket inte egentligen hjälper en ju, utan mest gör en ledsen och mer orolig.

Hursomhelst, goda besked! Idag fick vi kallelsen till akademiska i brevlådan! Hurra, känns skönt att äntligen se ett ljus i den tunneln i alla fall! 10 november ska vi dit, så kanske, kanske, kanske hinner vi med första behandlingen före jul. Det gör mig spänd, förväntansfull och skräckslagen på samma gång!

Man har ju förstått att det inte är en enkel behandling att gå igenom. Men för att se det på den ljusa sidan, som jag läste att nån skrev här på familjeliv har jag för mig, att det ju i alla fall är sjukvård som liksom ska lägga till något och förhoppningsvis resultera i något väldigt fint. Det är ju liksom alltid jobbigt att vara i sjukhusmiljö och behandlas, men hur jobbigt hormoner eller äggplock än må vara så tänker jag att det inte är i närheten av att operera bort något som är farligt för en eller som måste göras för att rädda ens liv...

Och en sak till, som en kompis sa till mig när jag oroade mig för hur man skulle må med alla dessa hormoner i kroppen vid ivf. Att en graviditet ju alltid innebär en massa hormoner i gungning, ovisshet och ofta svajjigt mående. Nu är det ju dock den lilla skillnaden att IVF:en kan misslyckas och då har man stått ut med all skit utan att komma närmare det som man längtar efter, men det var ändå en skön tanke. OM IVF:en lyckas så är man ju liksom i vecka 1 när första sprutan tas och det känns som jag mycket lättare kan stå ut med biverkningar och besvär om jag fokuserar mer på vad det faktiskt kan leda fram till i slutändan, och inte på risken att stå barnlös efter tre behandlingar. 

Ja det blev visst ett långt inlägg detta också, så förlåt om det blev för mycket (har en tendens att bara fortsätta skriva när jag väl börjat). Men summan av kardemumman är iaf: vi har ett första möte med kliniken inbokat!!!

Ska på första möte med akademiska torsdag nästa vecka, så börjar närma sig nu! Nervös men också skönt att ta nästa steg tycker jag.

Blev lite tidigare än jag trodde, eventuellt hinner vi ju med äp o insättning innan jul, så kommer krocka en del med mycket på jobbet.... Så ute optimalt på så sätt. Hur har ni gjort/tänker göra, pratar ni med chef eller annan på jobbet om behandling? Vet inte hur jag ska göra

Jag önskar jag hade lite lättare att vara öppen, jag tycker snarare det är skönt att folk inte vet. Eller alltså vissa funkar det helt ok med, men sen finns ju andra vänner som man känner att man får ledsna ögonen av så fort man ses. Jag har väl egentligen inga problem med att folk känner till det, men jag vill kunna ha kontroll över när jag vill prata om det, och inte behöva vara rädd att få frågor om hur det går etc. Ibland är jag bara alltför skör för att orka med att svara utan att bryta ihop och ibland vill jag bara fokusera på helt andra grejer i livet än ttc. Därför kan jag uppskatta att umgås med folk som inte har en susning om vad vi går igenom (dock folk som inte har eller planerar att skaffa barn då helst). Då är fokus ju liksom nån helt annanstans automatiskt och man får mer upp ögonen för hur mycket annat man har i livet som är kul och bra!

Jag tror inte jag kommer säga till så många alls när vi gör själva behandlingen faktiskt, så få som möjligt egentligen. Det är framförallt för att jag vill kunna smälta resultatet av behandlingen innan någon hinner undra hur det har gått. Och så känner jag nog vare sig det blir positivt eller negativt.

Jag har gjort två stycken, men aldrig med någon hormonstimulering. Hade inget ont alls av det någon av gångerna, men då var det ju som sagt i naturlig cykel, så vet inte.

Så slog "glada gubben på Stickan" om från blinkande till fast gubbe i morse, så nu blir det tredje och troligtvis sista inseminationen idag! Trodde inte det skulle hinnas med någon denna månad eftersom kliniken som vi går till har stängt på helgerna.

Det blir sista chansen nu innan ivf drar igång, så håll alla tummar och tår för att det plötsligt lyckas denna gång! Har inte så stora förhoppningar, känns mer som en bonuschans innan den riktiga behandlingen drar igång. Men chansen finns ju i teorin i alla fall.

See you on the other side of insemineringen!

Ja jag känner verkligen också igen mig i de där looparna. Men man får tänka på att vem som helst i vår situation skulle känna ungefär likadant. Det har ingenting med ens personlighet att göra, det är bara en period man går igenom eftersom man hamnat i en livsfas som innehåller så många svåra känslor. 

Dessutom, det är klart att det kanske är jobbigare för den som hållit på ännu länge, men nog var de säkert redan ledsna efter 1,5 år också. Man kan bara förhålla sig till sin egen situation och sina egna känslor, ingen vet hur det kommer sluta för någon eller vem som har mest "rätt" till att vara ledsen. ALLA har helt enkelt rätt till sina egna känslor.

Sen blir man ju påmind om sin sorg när det går så lätt för vissa med det man själv kämpar så hårt för. Min lillebror och hans fru blev gravida strax efter vi började försöka. De hade inte ens planerat sin graviditet och barnet föddes samma dag som vi påbörjade utredningen. Det har verkligen varit tufft ibland för mig att glädjas med dem och engagera mig som faster. Men det betyder ju inte att jag egentligen är jätteglad för deras skull och att jag älskar deras lilla unge. Jag behöver bara just nu prioritera andra känslor och underlätta för mig själv i allt det jobbiga. Jag ser det som en fas, och förr eller senare kommer jag känna annorlunda, hur vår egen resa än slutar, det är jag övertygad om. Dessutom är de ju ändå jätteglada själva och har en massa andra vänner och familj som kan engagera sig så länge. Jag behöver spara så mycket jag kan av min energi till mig själv och min kille just nu, så är det bara. 

Åh låter som ett tufft år! Men välkommen till tråden! 

Är det IVF-behandling ni satt igång med då alltså? Är det tre veckor med nässpray och därefter sprutor, eller blir det spray och sprutor på samma gång?
Själv ska jag på första mötet med kliniken på torsdag eftermiddag, väldigt nervöst, men faktiskt mest skönt just nu att ta nästa steg. 

Helt ok för mig iaf med längre inlägg, har själv en tendens att skriva alldeles för mycket när jag väl börjat:).. försöker hålla nere, men tänker att det såklart är upp till var och en hur mycket man orkar läsa. 

Åh låter som ett tufft år! Men välkommen till tråden! 

Är det IVF-behandling ni satt igång med då alltså? Är det tre veckor med nässpray och därefter sprutor, eller blir det spray och sprutor på samma gång?
Själv ska jag på första mötet med kliniken på torsdag eftermiddag, väldigt nervöst, men faktiskt mest skönt just nu att ta nästa steg. 

Helt ok för mig iaf med längre inlägg, har själv en tendens att skriva alldeles för mycket när jag väl börjat:).. försöker hålla nere, men tänker att det såklart är upp till var och en hur mycket man orkar läsa. 

Har varit där så många gånger, skönt nog med längre mellanrum mellan gångerna på senaste. Kan bero på att jag typ avföljt varje kotte i mitt socialamedieflöde som annonserat barnafödande vid det här laget...:)

Börjar bli lovligt nervös nu inför första mötet med kliniken imorgon. Är ju på ett sätt himla peppad på att komma igång med IVF, samtidigt är det också lite "sista tåget som går" för att kunna bli gravid. Tänk om det liksom aldrig lyckas!?!?

Vet att det är på tok för tidigt att börja tänka i de banorna nu, men senaste tiden har det känts mer eller mindre som vi bara bockat av månad för månad, typ "jaha, inte nu heller" och "ok, inte med insemination heller". Och allt är så förbannat ovisst när man är oförklarligt barnlös (såklart är ju inget säkert om man vet felet heller men ändå..). Hittills har de hela tiden sagt att vi har supergoda chanser att få barn, med tanke på testresultaten.. Men vad spelar det för roll, man får ju liksom inte 80-90% barn, utan antingen blir det eller så blir det inte. Det som känns jobbigast med att vara oförklarligt barnlös är att vi ju lika gärna kan ha ett fel som gör det 100% omöjligt för oss att bli gravida. Men eftersom testerna inte visar allt så kommer vi inte veta det förrän vi gjort så många behandlingar att vi bara inte orkar mer. 

Ok lite neggig här nu.. men det är så himla mycket som står på spel...

Haha, ja jag håller verkligen med om det. Borde finnas en genväg in hit för såna som oss. Lite som idag när vi var på akademiska på reproduktionsenheten och vi var tvungna att åka samma hiss som de som ska till förlossning eller återbesök för nyfödda... Genväg hade varit skönt där också, hehe. Jag och min kille bara "jaha då kliver vi av här på våning fem då för oss ofröbara, så kan ni ju andra fortsätta till de andra planen och gå vidare med era liv och era barn.."..


Ok, det här blir riktigt långt inlägg nu om vårt möte på kliniken, så vill ni ha kortversionen kan ni bara läsa det fetstilta;)

Jaja, tänkte beskriva mötet lite så har ni mer koll på var vi ligger i processen nu, och hur mötet kan gå till. Vi fick svara på massa frågor (de flesta har vi redan gått igenom under utredningen) och så gick läkaren igenom alla våra provsvar. Sen var det dags för ultraljud på mig, (samma som under utredningen det också) där han kollade äggstockarna och livmoderns slemhinna osv. Som på alla våra andra undersökningar såg allt bra ut. Jag vet att jag inte ska klaga, det hade varit hemskt om de hittade nåt allvarligt fel men börjar liksom ändå bli trött på kommentaren "det ser jättefint ut här" ("vafan går det inte för då jävla doktor?!?!" vill jag bara svara..inte deras fel jag vet, men skulle va skönt att ha nån att vara arg på ibland).

Efter undersökning, fick jag en behandlingsplan med medicinering och preliminärt startdatum och prel. vecka för äggplock. Sedan gick han igenom hela proceduren, och vad man kan förvänta sig för resultat. Jag vet inte varför, men jag fick liksom panik av den där lilla broschyren om alla hormonsprutor, livmoderbilder etc. Det känns som att jag ska spruta i mig en massa konstigheter, gå igenom förbannad smärta, sedan fruktansvärd oro, och resultatet blir kanske absolut ingenting. Jag kanske står där om tre behandlingar i samma (fast mycket sämre) läge än jag är nu. Och paniken slutade i tårar inne hos doktorn. Han sa att det finns ju inga garantier men att jag måste försöka fokusera på de där 75% som lyckas och inte de 25% som inte gör det. Jag tycker det är svårt, jag ser bara tårar och misslyckande framför mig och ingen ullig gullig liten bebis... tyvärr.. Jag vänder mig till er alla nu, hur gör ni för att hålla modet uppe, när barnlösheten känns så hopplös och tärande ibland? Jag är verkligen superdålig på att se det här med positiva ögon, och målar istället allt i svart vad gäller chanserna, så behöver tips!!

Hursomhelst, efter läkarbesöket som tog ca 45 min sammanlagt fick vi komma in till sköterskan. Hon var väldigt snäll och gick igenom hela alltet en gång till, och sen fick jag prova det som jag bävat för, ta spruta på mig själv! Och som så många sagt innan mig, det var verkligen inte speciellt farligt allt. I själva verket känns det som det kommer vara det typ allra minst jobbiga i behandlingen. 

Och till sist, datumen: Nästan säkert kommer min mens torsdag eller fredag nästa vecka. Därefter ska jag ringa kliniken och få klart för sprutstart som blir mensdag ett eller två dvs nånstans mellan 18-20 november. Därefter ska jag spruta mig enl. korta protokollet och sedan ÄP preliminärt vecka 48!

Alltså är det klara färdiga gå nästa vecka, vilket ju är sjukt spännande ändå! 

Visst var det någon annan här inne som också har planerat äggplock till början av december? Är många namn i tråden så lite svårt att ha koll på vem som ligger i vilken fas:)?

Ja känns kul (eller nja kanske inte kul men du fattar:)) att ha en till som ligger så nära i tid! Ska bli spännande alltsammans, men som sagt också skrämmande. 

Skönt att höra att man inte är ensam med sina rädslor. Ibland känns det som att folk tycker att man borde vara så himla glad och hopfull nu när man äntligen kommit till IVF. Jag är självklart sååå tacksam över att möjligheten finns, men man är ju som sagt livrädd samtidigt och önskar innerligt att man sluppit vara i den här situationen från början..

Usch vad jobbigt med all smärta för dig, som om det inte vore nog med oron och rädslan! Känns faktiskt nästan lyxigt att "bara" spruta och få skippa nässprayen... men såna jävla kämpar vi alla är ändå!

Helgen har varit bra här! Inte så mkt fokus på barn eller barnlöshet alls så det är skönt! Ja med undantag då för söndag kväll då jag och killen gick till Apoteket o hämtade ut medecinerna för stundande behandling. Det var ett artilleri vill jag lova, en hel kasse var det och då fattas ändå ett paket gonal-f som inte fanns inne just då.

Håller modet uppe oväntat bra än så länge, känns hyfsat ok med att starta upp behandling som borde komma igång på fredag. Vet inget om resultat på inseminationen ännu, men vi förbereder ändå för ivf. Kändes bättre att hämta ut kassen med alla sprutorna innan så är man redo liksom.

Verkar tufft med nedreglering, anina med deppighet och allt som verkar komma med. Man har det ju rätt så motigt ändå med barnlösheten liksom... typiskt om medicinerna ska spä på det

Jag fattar verkligen att det inte känns kul att få vänta. Man har bara en viss mängd energi, och alla små "motgångar" eller saker som gör att det inte går framåt frestar verkligen på då. 

Vi hämtade ut all medicin på en gång (kliniken sa att man skulle det) så vi har allt preppat från första gonal-F-sprutan som tas på 1:a eller 2:a mensdagen till alla lutinus-tabletter som man tar efter äggåterföingen 3 ggr om dagen t.o.m testdagen. Så det är mycket medicin alltså! Nådde för första gången i livet upp till högkostnadsskyddet, tack gode gud för det, det blev ändå 2000 spänn.

Jag vet ännu inte hur det gått med inseminationen. Jag hatar att testa i förtid eftersom jag alltid känner mig så säker på att det är negativt. Så då lever jag hellre i ovisshet tills mensen kommer. Och det är mycket sannolikt imorn. Mentalt är jag redan inställd så gått det går på sprutstart på fredag, så gud i himmelen om det visar sig att det skulle ha funkat! Det känns som för mycket att hoppas på. 

Två tips för att korta väntetid utan att betala privat:

Ta kontakt med vårdgarantikansliet! De var superhjälpsamma. Vi hade remiss till Karolinska med orimliga väntetiden 6-8 månader. Ringde kansliet och blev vidareskickade till Uppsala där vi fick tid ca 2,5 månad efter remissdatum. Har man tur kan man även hamna i stockholm på fertilitetscentum men man måste vara beredd på att hamna i närliggande landsting.

Ett annat tips är ta kontakt direkt med Carl von Linné-kliniken i Uppsala. De är anslutna till landstingen och man kan komma dit helt utan väntetid genom något som kallas "patientvalet". I sådana fall behövs ingen remiss, de enda de vill ha är patientjournalerna för att slippa göra om utredningen. Den enda skillnaden från att gå via vårdgarantin är att man får stå för resekostnaderna själv, men det är ju inget i sammanhanget med tåg eller bil från o till Uppsala. Ring eller maila dem för mer info, de var jättehjälpsamma!

Själv har vi gjort tre inseminationer i naturlig cykel under tiden vi väntat på ivf. Två lyckades inte och tredje vet jag inte ännu... Trodde mensen skulle dyka upp igår och ta första gonal-f för IVF idag men fortfarande inget.. bim+1 alltså. Vågar inte testa dock, känns som allt för mycket att hoppas på när kylen är laddad med sprutor..

Jag kan nästan inte tro det själv men i morse var de där! De två strecken!! Jag är gravid! På tredje inseminationen och med ivf-medicinen väntandes i kylen!

Jag kommer hålla mig borta från trådar och annat ett tag nu, behöver ta in detta och vill inte börja oroa mig för komplikationer. Jag tänker ta mig tusan ta ut den här glädjen i förskott , så länge som jag varit nere pga misslyckade försök. Det är ju långt ifrån över, men det är verkligen en milstolpe, har aldrig innan haft så mycket som ett spökstreck på stickan tidigare.

Stort tack för all peppning och hållna tummar, och för att jag fått skriva av mig! Jag hoppas på er andra så innerligt! Många styrkekramar, ni är grymma som kämpar!!