Ensamhet i graviditet
Jag tycker det är lite jobbigt att känna mig så ensam i min graviditet.
Den här graviditeten var inte planerad, men då vi båda var 100% säkra på att vi ville ha barn i framtiden valde vi att behålla nu då jag har två medicinska diagnoser som kan försvåra avsevärt i framtiden.
Problemet är att han har svårt att relatera till barnet. Att det faktiskt växer något i mig som vi båda har skapat.
Jag har inte haft en lätt graviditet och det känns som att jag bara gnäller över hur jobbigt det är, vilket iofs inte är konstigt med tanke på hur jag mår men det blir jobbigt för honom att lyssna på.
Jag kan inte ha sex, jag sover på soffan sedan flera månader för att jag inte kan ta mig upp till sovrummet, kan inte följa med på utflykter som vi gjorde innan jag blev gravid pga kan inte gå mer än ett par meter utan att få ont och drabbas av förvärkar.
Har mer eller mindre varit sängliggande i 4 månader och sjukskriven 100%.
Han får göra mer på egen hand och jag känner mig isolerad och ostimulerad. Det blir långa dagar i total ensamhet.
När han slutar för dagen behöver det handlas, maten behöver lagas och så rullar det på.
Det har skapat en distans mellan oss.
Bråkar gör vi aldrig. Relationen är trygg och stabil i övrigt. Vi har varit tillsammans i 8 år, gått igenom livshotande sjukdomar, sjukskrivningar och arbetslöshet (därav flytten). Men jag har hela tiden känslan av att vara så ensam. Jag hann aldrig skaffa mig några vänner här dit vi har flyttat innan jag blev sjukskriven och vänner från gamla orten tycker att 35 mil är för långt att åka för att hälsa på.
Han pratar inget om bebisen, lyckas aldrig komma ihåg när det är beräknat, har aldrig varit med på undersökningar eller ultraljud, har noll koll på materiella förnödenheter och förberedelser. Han har aldrig känt på magen när bebis sparkar och skulle det råka synas utanpå hur det rör sig i magen vänder han borr huvudet. Jag har hört talas om att det är svårare för män att knyta an under graviditeten men detta är mer som att han sticker huvudet i sanden och låtsas som inget.
När jag tagit upp med honom hur jag känner säger han att det är svårt för att han är rädd att något ska hända med bebisen eller att jag dör och det finns inga garantier för att det blir ett barn först hen är född.
Jag är livrädd att det ska fortsätta vara så här även efter att barnet är fött.
Jag vet att jag inte kan tvinga honom att vara mer delaktig. Vill inte ens tvinga. Men borde det inte ligga i hans intresse att knyta an redan nu?