Kåtisroinen skrev 2016-11-28 20:53:46 följande:
Hur gör ni andra för att hantera den extrema sorgen över att inte ha barn än? Ni som känner så alltså, inser att inte alla gör det. Vi har nyss börjat försöka, men själv har jag längtat i sex år, och nu har alla runt om mig också hamnat i baby-stadiet i sitt liv (där jag var redan för 6 år sen alltså) så det är fan bebisar överallt. Jag dör :'( nej det är inte bara så som det känns, det är verkligen så. Det är så svårt att hålla humöret uppe och vara positiv att "snart är det vår tur". Jag kan knappt kolla Facebook eller instagram längre, blir bara så ledsen, det gör så ont. Egentligen borde jag inte surfa här heller, men här finns ändå de som är i (typ) min sits och det känns lite bra, då kan man trösta varandra.
Jag har använt mig av försvarsmekanismer i alla år(har vetat att jag nog inte har lätt för att bli gravid sen 2005), bortförklarat för allt och alla att jag inte vill ha barn just nu, kanske inte alls.. Har märkt att man slipper de jobbiga frågorna då.. Plus att jag i slutändan nästan har intalat mig själv att livet utan barn är bättre.
Men nu efter 1,5år har det varit jobbigt när alla i ens närhet får barn och klockan rusar :/ familjen har även dom börjat fråga om det inte börjar bli dags snart.. Bara min syster som vet allt.
Jag försöker att spendera mycket tid med mina syskonbarn, men det är ändå aldrig samma sak..
Jag och sambon pratar ofta om längtan efter egna, men sambon tröstar mig med att vi kan göra livet rikt på andra sätt om det inte går, alternativt adoptera om det går så långt.
Har ett par vänner som ska försöka ställa sig i kö för adoption nu för dom har verkligen försökt allt.
Tröstar mig även med att våra djur är våra barn. Dom är guld värda när allt känns deppigt.
