Min dotter är utanför i skolan, känner mig så maktlös
Tack för alla svar och tankar.
Det är så svårt, för tänk om det är min tjej som gör nått som de andra inte gillar? Hur får jag reda på det? Jag kan ju inte hålla på och fråga henne, för hon är ledsen som det är varje morgon och hon säger hur ledsen hon är för att ingen frågar henne.
Jag KAN inte ligga på och säga att hon skall bete sig annorlunda när jag inte vet vad problemet ligger i.
Hon är ingen blyg viol som står i ett hörn, utan hon går runt och försöker skapa kontakter. Hon leker med killar i andra klasser då och då så hon är ju inte helt ensam jämt. Men det är ingen som frågar henne liksom. Ingen som väljer henne eller väntar efter maten eller gympan. Eller på väg ut till rasten.
Hon kanske är för gåpåig? Äsch, jag vet verkligen inte. Huvudet och tankarna snurrar och jag känner att jag nästan börjar dra mig undan henne för det gör så ont för mig också. Världens sämsta förälder. 
Själv var jag också ganska utanför under en stor del av skoltiden. Aldrig mobbad, men fick ändå inte riktigt vara med. När jag blev äldre fick jag väl en så kallad bästis, men jag var ändå alltid reservkompisen. Den sk bästisen ville mycket hellre vara med någon som hon gillade bättre, om hon fick chansen. Och det fick hon ju ibland, så då blev jag ensam igen. Ensam men redo att rycka in igen, när jag blev tagen till nåder...
- I mitt fall var det nog så att jag hade fått för lite social träning innan jag började det som numera kallas förskoleklass. (Min mamma var hemmafru och vi bodde på landet utan några lekkompisar i närområdet.) Jag visste helt enkelt inte hur man skulle bete sig, och vilka sociala koder det var som gällde.
Dessutom kände nästan alla de andra barnen varandra sedan tidigare. Även om många av deras mammor också var hemmafruar, så bodde de i samma lilla samhälle och var vana vid att vara ute och leka tillsammans.
Självklart snappade jag upp de sociala koderna så småningom, men då hade jag fått så dåligt självförtroende att jag liksom aldrig trodde på mig själv i sociala sammanhang. Därav att jag lät mig behandlas illa av sk bästisar som bara hade mig i väntan på att någon mer populär skulle ha tid att umgås.
För mig vände inte detta riktigt förrän i vuxen ålder. Faktiskt var det inte förrän på universitetet som jag blommade ut och fick en massa vänner! Massor av tjejkompisar och massor av killar som sprang efter mig. ;)
Nu är jag runt 40 och har snarare problemet att det är alldeles för många som vill umgås med mig och bli min vän. Det kan faktiskt vara lite småjobbigt det också, även om det är svårt att tro när man befinner sig på andra sidan,. (Man vill ju inte såra någon, men jag har liksom redan fler vänner än jag hinner med. Men min man nästan småskrattar när jag (återigen) berättar något i stil med att "nä, nu vill X umgås med mig också. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka nej utan att hen blir ledsen...")
Ja, förlåt att jag pratar så mycket om mig själv. Ville bara ge ett exempel på att det kan gå bra till slut, även om det börjar dåligt. Men ja, det jag också ville säga var att jag aldrig riktigt pratade om det här med mina föräldrar. Att din dotter ändå vågar och vill berätta, är som sagt ett väldigt fint betyg till dig som mamma. Och jag hoppas förstås av hela mitt hjärta att det kommer att lösa sig för henne. Helst redan innan hon börjar på universitetet. ;)