Oense om ett till barn - hjälp!

Det hade kunnat vara min sambo som skrev det där för fem år sedan. Han kände nog precis som du, vi hade precis hittat tillbaka till varandra efter första barnet, han var nöjd med bara ett barn osv

Själv kände jag mig desperat efter ett barn till. Mycket för att vårt första var inte ett barn som trivdes att vara ensamt. Då jag hela tiden haft huvudansvaret för första barnet då jag har flexibelt arbete och kan vara hemma mycket så var det ju mig det hamnade på att ordna lekträffar och liknande. Jag såg att med ett syskon skulle hon slippa vara lika beroende av vänner och våra semestrar skulle de ha varandra (kände innan ett behov av att samplanera med vänner och släktingar).

Vi har nu fyra år mellan barnen vilket jag tycker är perfekt. De har verkligen kul av varandra men har tillräckligt långt emellan för att de aldrig ska ha uppstått någon konkurrenssituation. Vi hann få ett bra förhållande igen innan det dippade i småbarnsåren så som det gör. Men nu hade vi vetskapen om att det kan komma tillbaka och vilka "verktyg" som behövdes (för min del att hetsa upp mig själv genom porr).

Vi har faktiskt aldrig pratat om det i efterhand om hur min sambo känner nu så slutresultatet blir ju bara min sida av saken.