Hjälp och stöd att lämna en missbrukare

Du är en dålig mamma om du inte lämnar, för du MÅSTE skydda barnen!

Det sista TS behöver höra att hon är en dålig mamma, och nu har hon ju slängt ut karln. Men självklart ska hon inte ta tillbaka honom.

TS, dina barn behöver lugn, ro och trygghet. DET är det viktigaste, och det har du lyckats ge dem, i alla fall ett första steg.

Har du inga föräldrar i livet? Jag kan förstå om de är besvikna på dig om du har satt dem i skiten pga egna dåliga beslut. (Stanna med denne man och låna massa pengar osv). Men de borde väl ändå vilja träffa sina barnbarn? Är det omöjligt för dig att kontakta dem igen? Säg att det inte handlar om pengar den här gången, utan bara umgänge. På sikt, när du förhoppningsvis har kommit på fötter, kan du kanske börja betala tillbaka en del av det du har lånat. Hur mycket pengar handlar det om?

Leta på nätet efter andra ensamstående mammor eller småbarnsmammor i din stad, som kanske vill lära känna nya människor, det är ganska vanligt. Nya vänner skaffar man sig inte över en natt, det tar lite tid. Du måste vara stark och du måste ha tålamod. Men du kommer inte att behöva sitta ensam resten av livet.

Håller med ovanstående, din familj borde bry sig om åtminstone hur dina barn har det. Kanske har de skäl att vara jättebesvikna på dig, men dina barn är ju inte du.

Jag menar inte att de ska försörja er eller ta hand om dina barn, men de borde åtminstone vilja ha kontakt. Nu när mannen är ute ur bilden borde du också kunna få hjälp av Soc om du har så låg inkomst att det faller under riksnormen.

Du får nog börja vara lite självisk också. Jag arbetar med missbrukare och tycker klart att de ska få hjälp och en chans i livet. Men DU är inte den personen i detta läget. Tänk på dig själv och dina barn och vad ni måste göra för att må bra. Det är jättesvårt att hjälpa en missbrukare även med rätt kompetens. Att då med känslor inblandat gör det säkerligen ännu svårare, då man inte kan vara lika hård. Det låter inte heller som att du älskar honom på det viset utan att du vill hjälpa honom för att du tycker synd om honom, och ja det är jävligt tragiskt men man kan tyvärr inte hjälpa allt och alla. Det bästa du kanske kan göra är att ta kontakt med någon som i så fall kan hjälpa honom och sen lämna det.

Jag har varit där du är för knte alls länge sen! Det är såå svårt, jag tänkte att sålänge jag sköter och tar hand om barn och hem så kommer barnen ha det bra.

Jag glömde bort MIG i allt, det här pågick i 4 år , jag kunde varenda mönster.. han började med att bli frånvarande, ute sent på kvällarna, rätt som det va kom han hem på morgonen, då konfronterade jag honom oftast .. ett par åt in så litade jag inte alls på honom och jag nästan kände på mig när det va något, smådetajer (hur han sov och hur han förklarade sin frånvaro) och framför allt magkänslan. När jag fick nog för den vändan blev han ångerfull, grät, lagade mat o styrde upp myskvällar osv. det gick över efter ett par dagar, sen söka jobb bla bla.. 2 veckor brukade vara mer en regel att han började visa första trndenserna igen och så gick det runt år efter år.. jag va så förkrossad för jag själv kan inte förstå varför man vill såra de man älskar. Jag försökte hitta ursäkter till hans beteende, dålig självkänsla osv.. men det hjälpte inte mig o hur jag mådde efter alla upprepade svek, hur man väntade och hoppades på en förändring som aldrig kom.

Jag hade lite i bagaget sedan tidigare förhållande så för mig slutade det med att jag slängde ut honom för tredje gången, för att sen rasa totalt o sjukskrevs i över ett år för utmattning.

Sista gången va han full o pillerpåverkad, trodde aldrig att han kunde behandla mig så. Men han höll fast mig i 5-6timmar i varende hörn i hela lägenheten för att jag ville gå ut ur rummet, jag bad honom gång på gång att släppa mig att låta mig vara ifred. han slängde komstant in nedtryckande kommentarer och öven hot , om att ta vårt barn så jag aldrig mer skulle få se honom hot om att han skulle skicka folk att död mig. kvällen (morgonen) slutade med att jag tillslut gick med på att lägga mig i sängen bredvid honom , då började han hyperventilera o sprang in på toan 3 gånger och jag hörde hur det bara small, livrädd låste jag upp utifrån o han hade svimmat av, fick honom i säng efter varje gång.. Men dagen efter fick han leta efter nytt.

Det svåraste sen har varit skuldkänslorna han har lyckats ge mig, få lig till en dålig förälder, ja visst dålig på att ta hand om mig själv för att finnas för mina barn! Han visste precis vilka knappar han skulle trycka på, men nu vet jag även att han vet det. Jag har fått inse att jag levt ihop med en främling i alla år. Han säger även att jag inte ställer upp på honom när det är det enda jag gjort. Jag är djävulen i hans ögon. Tragiskt nog ser han knte själv vad hans missbruk har orsakat, enligt han själv finns det knte ens ett missbruk. på distans har jag sett samma spiral gå runt runt lildant som när vi levde ihop, skulder överallt (för när jag lämnade honom försvann den trygghet han hade).

Du behöver inte honom utan han behöver dig, men dj är inte den som kan hjälpa honom hur mkt du än vill, jag vet. Han tänker knte alls som du utan han försöker bara fixa dagen. När jag läst en del fb-konverationer han haft med andra så blir jag riktigt rädd, han kunde strax innan sitta o ångra sitt beteende och säga att nu kommer allt bli annorlunda för att sen sätt sig vid datorn/mobilen och börja jaga efter droger. Så tragiskt att behöva inse, men ju förr desto bättre, han kommer inte förändras. Gör dig själv och dina barn den tjänsten att låta er slippa slösa år på dåligt mående!

Jag gick hos en kurtor slm arbetade med missbruk och vi träffades av anledning av mitt medberoende. Nu när jag ser tillbaka ser jag mig själv och komma med ursäkter o bortförklaringar typiskt nån som lever med missbrukare. Dina barn behöver en stark och glad mamma som kan visa vad liver går ut på, hur ska man i en sån ensam o utsatt sits kunna va en bra förebild? Socialtjänsten är bra , jag har fått hjälp därifrån med, det finns möjlighet för avlastning och föräldrastöd. Ne lm hjälp där och dom är skyldiga att hjälpa dig, ner DU om hjälp innan mågon annan gör det så gör du ditt jobb som mamma som är att skydda dina barn!

Ursäkta ett långt och spretigt inlägg.. blir att jag öser ir mig samtidigt som jag bill ge dig alla råd jag kan som jag lärt mig på vägen, det är inte lätt men det är värt det! när du kommer till den dag då du inte känner något annat än synd om honom, men du inser även att du kan inte hjälpa, du har redan gjort allt du kan och lite därtill, då kommer du känna en sån lättnad och frihet! Kämpa för dig och dina barns skull!! Va stark!

Tv å saker du kan göra TS.

Om du inte vill leva ett nyktert liv med fadern till barnen, så ställ ett hårt ultimatum.
Närvarande och nykter eller så går du vidare.

Vill du leva ett nyktert liv med fadern till barnen.
Ställer du ultimatum i etapper, där alla ultimatum är realistiska och ska följas.
Och du kan ALDRIG göra eftergift på ett ultimatum, för den dagen du gör det, så är man tillbaka på ruta ett.

kanske ett tredje om du redan gett upp, och det är att bara säga det är över nu och sen sök hjälp med nytt boende eller vräka barnets far.
Jag skulle nog ha försökt med nytt boende och säkerställt att han blir vräkt samtidigt med din utflytt.
Allt har ju med hur det står på kontraktet och hur man får göra.