Vem går i strumpbyxor idag?

DIM 15 denier halvblanka idag. Färgen är Gazelle. Mitt behov har äntligen stillats den här veckan för de här är helsköna. Fjäderlätta, stunsiga och smekande mot mina ben. Känsloupplevelsen är klart större än synintrycket för det är fult med halvblanka nylonstrumpor. På kvinnoben kan man ha överseende med det men på mina ben är det inget mindre än katastrof. Undrar än en gång varför jag tycker och känner som jag gör? Hur i hela friden kan jag tycka det är så sanslöst skönt och behagligt med denna obetydliga, tunna och intetsägande spindelväv mot min hud?

Svarta 20 denier idag. Ett känt märke av bra kvalitet. Nyansen är den "kalla" svarta och de är en aning flammiga, vilket är ganska fult. Känsloupplevelsen att dra på dessa alldeles nya är dock stor. Skööööönt!

Det finns fantaster och specialister på de mest bisarra områden. Människor som memorerat vilka rumsnummer de olika medlemmarna i Beatles bodde på när de var i San Francisco.Eller utväxlingar på gamla cyklar från första världskriget. Ett tag kunde jag rabbla alla modefärgerna från 1970 och framåt. Och det är sällan jag misstar mig- även på trettio meters avstånd- om det en varm sommardag mot förmodan dyker upp en kvinna med nylonstrumpor på. Sådana förekommer då och då iaf i Sthlm C. Lika spännande och glädjande varje gång.

Senast i de svarta hade jag Betty(Åhléns, Tempo) från 1980. Flera av de gamla, svenska varumärkena lever kvar än idag men innehållet i förpackningarna tillverkas nån annanstans och är sämre. Nästan samtliga svenska tillverkare hade hel fotförstärkning och förstärkt byxdel även på sina tunnaste varianter i 15 denier.

Sheer- to- waist lanserades av just Betty 1971 men den floppade rejält då.Reklamen löd: " Du måste nypa dig i benet, för att känna att de finns där. Och man ser inte övergången från strumpa till byxdel. Bra med tanke på vårmodet" 

Idag testar jag en av de insomnade fabikernas produkter. Vinetta Fest i 15 denier från 1985 då modefärgen hette Sorbet. " Barbent? Nej, Sorbet, löd reklamen på stortavlor runt alla Domuslador i landet.  Byxdelen här är lite kortare än på de ordinarie och är stickad i 30 denier. Men det är inget som undgår ett tränat öga om nu kjolen skulle blåsa upp. Den här tillverkaren hade ett alldeles osannolikt stort sortiment under 70- talets glansdagar: TOLV olika storlekar och tre för flickor 110- 160 cl. Alla i tunn crepe 20 denier. Till detta fanns de med bomullsbyxdel och som gördelvariant. Plus då som tunna fest i 15. Hyllorna var meterlånga....

Jag började av ren nyfikenhet.Riktigt vad som lockade eller krokade mig vet jag såklart inte, men det började redan innan jag fyllt tio år.Det var också i den åldern jag för första gången drog på ett par tunna nylonstrumpbyxor. Upplevelsen var alldeles överväldigande.Så skönt och behagligt. Det speciella, frasande ljudet när benen korsas upplevde jag också som mycket lockande. Liksom ljudet av klackade pumps som bankar i en korridor eller nåt. Att laborera i egen, förbjuden regi har sin poäng fast jag är ändå mest lockad av att se och höra tunna strumpbyxor på kvinnoben. Det är där dom gör sig bäst tillsammans med kjol eller klänning och klackade pumps, stövlar, trätofflor eller sneakers.

Det borde rimligen vara ganska många i min generation som har detta intresse om man betänker att vi vuxit upp i en tid när nylonstrumpbyxor var vardagsmode.
Bifogar en bild från en konfirmation 1970 någonstans i Sverige. Det skulle kunna vara varsomhelst egentligen. Korta klänningar och samtliga flickeben i tunna strumpbyxor.Vid den här tiden var 30 denier och tjockare nånting som hörde hemma på ålderdomshemmen. Ribbstickat var nånting som Ingela, en flicka i klassen, vägrade ta på sig för att det var "fult". Härliga tider!

Som dagens hyllning blir det ett par Hudson Sit i Helancagarn från 1971. Färgen är
Safari, den höstens modefärg. Inköpta på ebay i Tyskland. Där vimlar det av gamla modeller och färger till salu för rimliga pengar.

Jo, jag hade kalasbyxor i fem-/ sexårsåldern. Det är inget jag minns men det finns på foto. Min jämnåriga flickkusin sitter bredvid.Hon hade också kalasbyxor. Mina var blå, hennes röda.

Kan vara sådana upplevelser som gett mig aversion och obehag av täckande eller ribbstickade strumpbyxor? Firar dagen med ett par Falke Zauberhaft i 20 den. Färgen är Ambra.

Sköööna!

Fortsätter av bara farten idag med ytterligare ett par damigt mellanbeigea i 20 denier. Förpackningarna från förr är rena porren för mig som aldrig lockats av nakna kvinnor i Lektyr eller taffliga filmer. Flickorna i Femina eller Damernas Värld var påklädda och alltid mycket mer sensuella och eggande. En del förpackningar var också riktigt frestande:

Hmm, det var oväntat att som man få cred för sina ben iförda tunna strumpbyxor. Har bara sett en man som varit fräsig i tunna nylonstrumpbyxor, det var Christer Lindarw.Hela hans plastik, mimik och existens andas kvinna snarare än man.

Som nån tidigare postare här antytt är det ibland också ett satans påfund med tunna strumpbyxor. De kasar ner, går sönder och trilskas. I sht om man inte ger sig tid att hitta rätt storlek eller passande modell. Idag kör jag med ett par gedigna, gamla( NOS) Vogue från Malmö Strumpfabrik i den bedövande eggande nyansen Paola. Storleken är 34-38 och tvättmärket sitter

BAK i byxdelen. Viktig information så att inte hälförstärkningen hamnar ovanpå foten istf under. Hav överseende med mitt orakade innanlår, sådana här delikatesser täcker visserligen allt med döljer inget.Obarmhärtiga är vad de är.

Variationen är som synes ganska stor även i ett såhär snävt och udda intresse. Ursprungligen var nog alla tunna strumpbyxor med förstärkt, grövre byxdel. Fast redan 1971 blev det problem med korta klänningar och hotpants. Några flickor struntade i det och lät den förstärkta byxdelen synas, andra krävde " sheer- to- waist",

dvs samma tunna material ända upp över ändan till midjereåren. För egen del är jag kluven här.

Estetiskt är det snyggare utan kant men ideologiskt diggar jag ändå den förstärkta byxdelen. Den är ett oavsiktligt bevis på att här är en babe. Jag har samma, brutala inställning till midjeresårer som sticker upp över byxlinningen under jeans.Numera är det sällsynt bland flickor och kvinnor med tunna strumpbyxor under jeansen men det har faktiskt funnits en tid när det var default settings. Tro det eller ej...

På vårdagjämningsdagen av idag drar jag på mig ett par Keifer Caddie i färgen ecru, som typ är off-white eller naturvit. De är i 20 denier och också en del av en evig dröm jag när. Alla mina önskeikoner utom en har nämligen gått i uppfyllelse.

Nån som har en aning om vem som är i min sista, våta dröm? Ledtråd: hon är nordic blond och pensionerad redan innan hon fyllt 40.

Ähum, jag återkommer tidigare än väntat här eftersom mina senaste kasade ner redan innan jag gett mig iväg. Att kategoriskt köpa en storlek större passar iaf inte mig. Därför blir det gammalt, beprövat, svenskt fabrikat här. Vogue Cantrece 20 denier i färgen Lyon. Storlek 38-40.

Året är 1987. Trettionio

kronor på Lindex för trettio år sedan borgar för kvalitet. Färgen i kombination med rakning säger väl det mesta? Eggande som satan...