Vem går i strumpbyxor idag?

Jag har tunna beige strumpbyxor idag. 20 denier Twilfit Everyday. Färgen är inte
så snygg men det spelar mindre roll i mitt fall eftersom jag har dem under lång-
byxorna. De är alldeles matta med lite fyrkantiga maskor och har väldigt bra passform när man hittat rätt storlek. Ingen tendens till att de kasar ner mer är lite på benen under dagen. Aldrig att grenen hänger eller så. 

Jag är man och vet inte varför jag gillar det här. Vet heller inte hur eller när det började. Bara ett ofrånkomligt faktum att det stimulerar mig. Kittlande skönt med det fjäderlätta nylonet mellan hud och byxor. 

Gillar naturligtvis mest kvinnor som har sådana här eftersom deras ben är mer lämpade estetiskt sett. De har ju sällan håriga ben t ex. Ljusa toner blir som en tunn dimma över benen och mörka som en skugga. Otroligt sensuellt och lockande. Så väldigt typiskt kvinnligt med sköra, ömtåliga, nästan obefintliga material och nyanser  som ger och gör så mycket för helheten.
Omvänt tycker jag det är direkt fult och vulgärt med bara ben till en i övrigt elegant
klädsel.

Ja, modet växlar som bekant. Det är numera sällan man ser nån med öppna skor
och nylonstrumpor av något slag. Sporten för mig idag har blivit att se en skymt av hälförstärkningen hos dem som har skor med bakkappa.

Under min barn- och ungdomstid var nylonstrumpor "default settings" för kvinnor.
Det var det man hade till både kjol och långbyxor. Kanske ibland bara knästrumpor
under långbyxorna men under den kalla årstiden var det många som hade tunna nylonstrumpbyxor under långbyxorna istället för långkalsonger typ.

Det var också mer än vanligt att flickor och kvinnor använde hälförstärkta strumpbyxor även till trätofflor, som var stort mode under 70- talet.
Har otaliga minnen från min skoltid av detta. Det var ett brutalt bevis för den som
eventuellt tvekade. En infernaliskt eggande syn för den som har en sån här fetish.

Testar ett par Aniane 20 denier i färgen Silvia idag.Modefärg från 1981. Blekt, blekt
beigea.Traditionella 100% nylon, med förstärkt byxdel och fot. Får se vart det bär.

Keifer City 20 denier idag. Färg: Cappuccino. Täta och släta på benen, alldeles matta. Skönt kittlande mot hud och tyg. 

Igår kom det en flådig kvinna i Sundbyberg klädd i kappa, beigea, tunna strumpbyxor och klackade pumps. Det både syntes och hördes när hon gick.
Hon såg att jag kollade och gillade uppmärksamheten.När jag vände mig om för
att titta var hennes blick redan där. Sådana kvinnor gillar jag. 

Hudson Pasalong idag. 20 denier med förstärkt byxdel i storlek 38-40. Färgen är Costa Brava,men den spelar ingen roll för andra än mig själv såklart, eftersom jag har dem under jeansen. Mysans sköna och behagliga är de, fast det är ingenting som jag har nåt behov av att visa upp. Tror ingen annan heller vill se den synen.
Åtminstone tycker jag det är groteskt och motbjudande att se män i nylonstrumpbyxor.

Att jag ändå gillar det är och förblir en livslång gåta. Redan när jag var tio år började det. Stunsen, lystern, elegansen av det fjäderlätta materialet var nåt alldeles förtrollande. Som en dimma eller skugga över den släta, jämna och hårfria huden. Det här är praktisk borderline i nån mening. Jag är man och gillar kvinnor.
Det finns ingen önskan att vara eller tycka nåt annat än jag gör. Känner mig sällan missnöjd med vare sig mig själv eller mitt livsöde. Trivs med andra människor som de är. Postar en drömbild ungefär. Ett brutalt bevis. Här är en kvinna som är värd att bry sig om. Hon har förstått livets subtiliteter. Jag behöver aldrig fantisera om henne. Jag vet. Men det vet  förmodligen inte hon...

Jag blir distraherad, attraherad och ibland intresserad av kvinnor som använder hela sin verktygslåda när de skall marknadsföra sig på olika sätt.
Det är för mig så typiskt kvinnligt att orka lägga tid på sånt som de flesta män inte ens reflekterar över. Att gardinerna hänger rätt, blommorna trivs och att även små detaljer räknas.Det kan gälla ett tonfall, en blick eller en nyans på de tunna, nästan obefintliga strumpbyxorna. De som är så ömtåliga och sköra att de ibland går sönder bara man korsar benen.

Det kan vara närmast fenomenalt trissande för fantasin och eggande för ögat när man träffar på en kvinna som hittat rätt nyans för benen till en snygg klädsel.
Mitt intresse är mycket större för en kvinna i fullt påklätt skick än för en avklädd, som poserar uppfläkt i nån herrtidning iförd stay- ups eller höfthållare.Sådana får jag direkt avsmak för.

I en krass, cynisk mening är det kanske en sexuell orsak? Om jag blir intresserad och attraherad, kanske kvinnan gläds över uppmärksamheten och blir ömsesidigt intresserad? 

Jag tror nog mest jag gillar spelet. Hon gillar uppmärksamheten och njuter av att vara elegant. Det boostar hennes självkänsla och en kvinna med stark självkänsla är väldigt attraktiv, tycker jag. För mig är utseendet ganska oviktigt här hur udda
det nu kan låta. 

Till saken hör dock att ganska många av dem jag ser i nylonstrumpbyxor går tämligen obemärkt förbi. De flesta har alldeles för tjocka nuförtiden eller så är det
mönstrat, ribbat och fel färg.  Inget tjockare än 20 denier för mig.
 

Idag blir det DIM 15 denier i färgen Peppar( Poivre). Halvblank,voile brillant med
förstärkt tå och byxdel. Det senaste är viktigt så att man genom jeansfickan kan känna övergången till byxdelen. 

De här är ganska dyra ( 85 och jättesköna mellan hud och byxor. Utseendemässigt är de jämna i färg och lyster men det är inte snyggt med varken hel- eller halvblanka ben. Dessutom kasar de ner i byxdelen mer än de borde.
Stort superplus för känslan mot huden dock om det är den man är ute efter. De är  rejält hala.

Mmm... Vogue Cantrece 20 den. idag. Färgen är den magiska Capri, en ton som flyter ihop med huden perfekt. De här finns i ganska många olika storlekar, så det gäller att välja rätt. Förstärkt i tå, häl och byxa. Plastiga, hala i strukturen och alldeles matta i lystern. Sitter som gjutna i 40-42 på mig. De här är skönheten själv, en smekning mot min hud.

Präktigt mellanbeigea Norlyn i 20 denier under jeansen idag. Som en hyllning till alla lärarinnor, bibliotekarier, receptionister, bankkassörskor och vad de nu har varit, de som trissat och eggat mig under de senaste 40 åren.

Alldeles matta och sträva nylonstrumpbyxor. Skönt kittlande men också bedrövligt kasiga. Tror jag dragit upp dem fem gånger under dagen.

HM halvblanka i färgen London idag. 20 denier såklart, riktigt sköna under jeansen
trots en cykeltur i svinkyla på morgonen. De kommer ur en tvåpack för 50:-.
Bred midjeresår och förstärkt byxdel. Nästan osynlig tåförstärkning.
Riktigt bra med tanke på priset. Utseendemässigt blir det som barbent, om 
det nu är nån som överväger att uppenbara sig i tunna nylonstrumpbyxor i det här vädret,

( Det var inte mycket varmare igår i Stockholm och då såg jag faktiskt en flicka i kjol, tunna strumpbyxor och stövlar. Det kluriga var att hon hade marinblå tunnstrumpor. Den färgen blir nästan aldrig snygg på några ben någonstans.)

Första gången jag stötte på London var våren 1977 i en klädaffär. En kund frågade
expediten vilken färg som passade till svart. Ja, svart...det passar väl med lite allt möjligt, sa flickan bakom disken. Jag brukar ha London till svart, fortsatte hon.

Rent nostalgiska skäl för mitt val alltså. Jag var inte ens 10 år gammal när mitt
intresse startade.En lärarinna satte sig uppe på katedern i lårkort dräkt med beigea strumpbyxor till. Det var som ur en drömsaga nånstans. Jag tyckte det var alldeles
överväldigande vackert och lockande. Hon var kanske 25 då men redan tant med knallrosa läppstift och diadem.

På skolavslutningen samma vår dök en flicka i klassen upp i vit plisserad, kort- kort kjol, vit polotröja och vita lackstövlar. Till detta mellanbeigea ben. När hon satt på bänken och dinglade med benen rynkade sig strumpbyxorna lite grand runt knäna.Allt detta fick man se på första parkett, på en meters avstånd. 

Det finns massvis med sådana här situationer jag har som inspelade i huvudet.
Jag har verkligen diggat det jag sett. Hittills har jag dock aldrig kommenterat klädsel eller frågat nån flicka/ kvinna om fabrikat, färg eller liknande. Men det har varit bra nära många gånger. 

Strumpbyxor är inte längre ett vardagsmode som det var när jag växte upp. På min konfirmation hade samtliga flickor lårkorta klänningar med tunna nylonstrumpbyxor och vita pumps till.Varje vår och höst kom en ny modefärg som jag nogsamt noterade. Bland alla dessa genom åren har jag mest diggat Paola( kanel) från 1973. Cappucino från 1984 är inte heller dum. Många av dem är mycket snarlika;
Lyon, Casino, Montana och Derby t ex. I mellanbeige nyanser finns det så många att man baxnar: Saskia, Costa Brava, Perle, Medina, Madeira, Amber etc.

Det dröjde bra länge innan jag lärde mig uppskatta de blekbeigea som London.
Ecru( off white),Sonett, Menuett, Solaris, Sorbet, Gavina, Sarah, Diana och allt vad de hetat. Men det är riktigt svalt och elegant med sådana toner under vår och sommar. Alltid mycket mera elegant än bara ben.

Idag testar jag en urgammal stretchstrumpbyxa i 20 den. micro- mesh. Ungefär runda maskor snarare än fyrkantiga. Alldeles oelastiska som gamla tiders nylonstrumpor var. Byxdelen är dock töjbar i nåt silkeslent material. Färgen är Vienna( honung). Rena halkbanan under jeansen.