Ni som gått från sambo till särbo- funkar det bra?

Då ska jag inte svara kanske?

Det är jättesvårt och funkade inte alls för oss. Så fort jag är frisk flyttar jag tillbaka igen!

Vill du förklara lite mer ? Vad gjorde att ni blev särbo och vad är det som inte funkar nu?

Det funkar utmärkt för oss.
Vårt problem var att vi har helt olika ideer om vad som är en acceptabel renlighets- och inkomststandard. Och socialt umgänge.
Det slet ut mig att dra upp en vuxen person till min nivå och samtidigt ta hand om mitt barn. Nu ses vi då och då och jag slipper ta ansvar för hans liv och hem, vi kan bara ha trevligt ihop.

Vi fick inte bonusfamiljen att funka och bor nu isär. Det är rätt nytt men hittills är det sååå positivt. Jag gillar iofs att bo själv mer mina barn så det gör ju det hela enklare.

Det blir en helt annan grej - inte massa trist vardag och surande på saker som inte funkar utan mycket mer dejt-känsla; roligare, sexigare och mer intressant.

Jag är nöjd. :)

Vi funkade inte heller som sambos då vi hade barn båda två och inte alls samma syn på barnuppfostran. Allt annat funkade men inte det så vi flyttade isär och träffades utan barnen istället förutom gemensamma middagar då och då. Det bästa vi gjort! Våra barn är numera vuxna men vi bor isär fortfarande och tänker fortsätta med det. Inga vardagsslitningar tär på vårt förhållande och kärleken håller.

Vi funkade inte heller som sambos då vi hade barn båda två och inte alls samma syn på barnuppfostran. Allt annat funkade men inte det så vi flyttade isär och träffades utan barnen istället förutom gemensamma middagar då och då. Det bästa vi gjort! Våra barn är numera vuxna men vi bor isär fortfarande och tänker fortsätta med det. Inga vardagsslitningar tär på vårt förhållande och kärleken håller.

Jag trivs inte i mitt hem och jag vill verkligen ha vardagen ihop. Känns som ett stort steg bakåt i relationen.

Våra barn älskar varandra. Jag älskar hans barn och han mitt. Vi trivs otroligt bra s familj!

Jag längtar hem och ska kämpa för det.

Flyttade pga en diagnos jag har som gör mig personlighetsförändrad och svår att leva med ibland. Går i behandling nu så vi hoppas på en framtid men som sambos.

För oss funkade det inte alls.
Min sambo valde att flytta (bli särbo) pga sina barn.
Jag kände hur vi gled längre och längre ifrån varandra. Vi hade ingen ordentlig vardag ihop längre.
Jag valde att avsluta allt. Nu sitter min f.d ensam och ledsen och ångrar sitt val då hen mist sitt livskärlek.

Kommer man någonsin vänja sig med att bara ses varannan vecka? Jag saknar honom så himla mycket och hittar ingen ro i mig själv. Visst, det har gått så kort tid så det blir säkert bättre med tiden... Men jag skulle gärna vilja höra hur ni gjorde för att inte bryta ihop av saknad. Ge mig lite positiva tankar och råd..

Jag tror att det beror på hur stort behov man har av närhet respektive ensamhet, samt att leva ihop i vardagen.

Jag har liknande erfarenheter, men inte av att gå från sambo till särbo, utan vi har varit särbos från början och kommer så förbli. Jag har äldre barn som klarar sig nästan själva, han har yngre barn som jag inte vill ta ansvar för (jag har inget emot dem och vi går bra ihop, men att bo under samma tak vore en annan sak).

Vi träffas ofta, sover ofta hos varandra osv. Även när han har sina barn. Men vi har samtidigt vårt eget. Jag föredrar det framför gemensamt hushåll, då jag har stort behov av egentid mm.

Men det passar kanske inte alla att ha det som vi har det. Å andra sidan kan det (bevisligen) bli svårt att få bonusfamiljer att fungera också.

Kanske ska tillägga att vi bara bor några km från varandra, så några långa pendlingsavstånd är det ju inte heller frågan om. Det tar ca en halvtimme att gå, 10 min att cykla och några minuter med bil

Min särbo skulle nog egentligen vilja flytta ihop. Han säger iaf att han vill göra det när hans barn är äldre. Vem vet, kanske det blir så då. Men han verkar samtidigt acceptera att jag inte vill. Och de närmaste åren förstår han varför det inte är en bra idé.