Ensam mamma som lider av Depression.

Du skriver att du blivit sjuk igen, har du någon läkarkontakt sedan tidigare? Äter du någon medicin?

Har du någon i din närhet som kan avlasta?

Har du ett arbete eller skola att gå till?

Hej!

Vad hemskt att höra. Har själv varit där (fast jag är pappa, då).

Se till att få en bra läkarkontakt. Kämpa på. Det är verkligen skit men det kommer ordna sig.

Jag slutade medicinera i vintras för jag kände ingen större skillnad. Är tom och likgiltig hela tiden. Har haft vikariat i vården, som jag inte trivs med, men jag måste ju ha en inkomst så jag går dit och kämpar mig igenom det. Funderat på att gå en utbildning för att byta yrke, men hjärnan fixar inte det längre. Senaste året har jag bara jobbat och sovit. Det är kaos i hemmet för jag orkar inte ta tag i det. Sonen kan inte ta hem kompisar och leker ensam när han inte är på dagis. Jag får ångest av att mina jobbtider drabbar sonen som måste sova borta mycket. Min pappa hjälper mig, men han är pensionär, och det känns fel att jag ska vara beroende av honom för att kunna jobba. Inser att jag måste kontakta läkare, för nu har jag legat i sängen sedan jag slutade jobba för flera veckor sedan, allt känns meningslöst. Men tycker inte att medicin hjälper, och får endast tid hos kurator för att prata. Sist var jag sjukskriven 50-100% över ett år. Det var skönt att slippa tvingas till jobb, men kände mig lika trött och likgiltig som alltid. Hur får man orken och glädjen tillbaka?

Vet ju att många lider av detta, men oftast så finns det en förälder till som tar hand om barnen och stöttar sin partner. Jag blev lämnad pga att jag var sjuk, och detta har jag fortfarande inte kommit över trots att det har gått flera år.

Låter illa ja. Var håller pojkens pappa till? Helt ute ur bilden?

Han orkade inte med att jag var sjuk. När jag sedan upptäckte att jag var gravid ville han inte ha kontakt med oss alls. 10 år var vi ihop. I somras såg jag honom med en tjej och hennes barn. Vår son var med mig, men han hälsade inte ens på oss. Tur inte sonen vet vem han är. Trodde inte han kunde göra så som han gjorde mot mig, men jag hade väldigt fel där.

Jag brukar tänka så här. Om det finns konkreta orsaker till att jag mår dåligt, t.ex att jag har inget jobb, jag har dålig ekonomi och jag saknar att ha en kärlekspartner, då är det ingen äkta depression, utan man bara mår dåligt o det är förståeligt men inget evigt och oöverkomligt, det går över när du får det du kämpat för.

Om det handlar om att du blivit lämnad - tänk som män gör "det finns många fiskar i havet". Det gör det verkligen.

Sen är det en annan sak om inget funkar hemma, jag brukar sänka krav på mig själv, och göra det nödvändiga, och sen ta vara på ljusa stunder.

Om man har en riktig depression alltså mår dåligt trots att man har det bra, då är det medicinering o terapi som gäller.