Är det (såklart det är) någon mer som anser att vuxna svikit under sin barndom? Dels föräldrar men också utomstående vuxna som inte har uppmärksammat ens signaler om att allt inte står rätt till hemma exempelvis? Trots det stora antalet vuxna man dagligen mötte.
Ja.
Beskriv gärna hur, utan detaljer givetvis.
Skrämmande att någon ens svarar ja. Var är de vuxna runt en?
Jag är ganska ung fortfarande och vuxnas svek är fortfarande som en tagg i hjärtat. Hur har det kunnat undgå någon? Grannarna som har hört skrik och bråk varje vecka måste ju ha förstått att det inte var en bra miljö för mig att växa upp i? Min ilska och att jag inte fixade skolan (pluggade aldrig), för mig var ju ilskan ett naturligt inslag då jag är uppvuxen med bråk och skrik. Att jag drog mig undan också och såg allmänt ledsen ut, varför frågar ingen då? Så många signaler och ingen uppfattar något. Eller jo, en gång. En kvinnlig lärare frågade mig "hur mår du egentligen?" och jag svarade såklart "bra" - sen var det inget mer med det. Men hade hon varit envis, hade jag kunnat berätta ett och annat. Förstår inte hur man kan utelämna ett barn på det sättet. Jag var inte kapabel själv att gå till en vuxen och sätta ord på vad jag kände, och detta med att jag aldrig fått prata ut om detta med en vuxen gör att smärtan nu några år senare har växt sig starkare. Det har kommit ikapp mig efter att jag stängt det inne.
Jag bara längtar efter att få krypa upp i en "vuxens" famn och få gråta ut. Låter hur fel som helst men har man aldrig fått den kärleken och/eller möjligheten hemifrån är det en längtan till något man aldrig haft.
Vuxna är så värdefulla men inte många inser det.