Någon som varit på bromstensgården?

Det är så underbart att man, när man berättar om hemska ställen, får höra att "Ja men h*n fick ju sina barn omhändertagna, klart att h*n talar illa om stället." Ni har inte varit där. Ni har inte upplevt de kränkningar och lögner man utsätts för på Bromstensgården och liknande ställen. Lögner, överdrifter, sk*tsnack, fällor.... Åk till ett sånt ställe själva. Jag gissar att chansen att ni åker därifrån med era barn är mycket liten. För det är så ett ställe som Bromstengården är inrättat.

Ni kalla hjärtlösa människor som sitter tryggt med era barn hemma kan ju kosta på er att säga att de som kritiserar ställen som B-gården bara klagar för att de fått sina barn omhändertagna. Men var inte så stöddiga - det kan hända er, lättare än ni tror. 

Om något inte står rätt till, kan det då inte tänkas att det är stället det är fel på? Men visst, du är ju polis. Ingen kommer ta dina barn. För du kan ju inte falla offer för falska anmälningar och en skitutredning, eller hur?

Men oj, den kan du ju! Det kan alla! Hoppas dina barn slipper uppleva det (men jag önskar vissa vuxna fick genomlida samma skit, så kanske de inte dömer oskyldiga.)

CSK 123 och Anni 27, har pm:at er. Snälla hör av er. Är själv ett "offer" för B-gården, och har mycket att säga. Så snälla hör av er, ni har mitt nr.

Det finns också en grupp på Facebook för folk som varit på B-gården och liknande ställen. Den som vill vara med där kan kontakta mig.

Det Anni 27 skrev är helt och hållet sant. Men lev du i din lilla bubbla, skönt för dig att du har den. Än så länge.

Jag är inte säker på om du är ironisk eller ej, det kan ibland vara svårt att avgöra på nätet där man inte har tonfall och ansiktsuttryck att gå efter. Eftersom jag inte vet det ger jag två svar.

Om du är ironisk: Jag tycker själv att mina svar är ganska sansade, med tanke på att jag, som min signatur säger, är ett offer för Bromstensgården och upplevde vistelsen där som väldigt traumatisk. Jag blev fysiskt sjuk, och mådde psykiskt dåligt där. Hela tiden gick man omkring och var osäker på vad som skulle hända och vad vistelsen skulle resultera i. Tyvärr resulterade den i det värsta tänkbara; vår son togs ifrån oss.

För er som sitter och tänker att om vår son togs ifrån oss fanns det säkert starka skäl till det: Jag ska berätta några saker som hände på B-gården, längre ner i inlägget.

Om du inte är ironisk: Tack. 

Några av de saker som personalen sade, och som gjorde att vi miste vår son:

Personalen påstod att jag gav vår son oliver till frukost. Detta är en sanning med modifikation. Sonen, som var 6 år då vi var på B-gården, vaknade oftast vid 6-tiden på morgonen. Oftast gick jag upp med honom, eftersom min man jobbade och jag var arbetslös och kunde vila. Jag fick alltid kämpa med att få i sonen frukost, något som de andra boende i huset hörde. Men jag lyckades alltid till slut, och fick i honom gröt eller smörgås och juice samt en frukt.

Vid 8.30-tiden brukade sonen vilja ha något litet att äta. Han älskade gröna oliver, och jag brukade ge honom en liten skål med oliver. Runt 8.30 var också den tid då personal brukade titta in i huset där vi bodde. De noterade då att sonen åt oliver, och sade till mig att det var en olämplig frukost. Jag svarade att jag är mycket medveten om det, men att pojken hade ätit en ordentlig frukost ett par timmar tidigare. "Det kan ju inte vi veta, vi måste gå på vad vi ser", var svaret jag fick på det. Jag sade att då fick de komma tidigare på morgonen, eftersom det var då sonen åt frukost. Jag föreslog även att de skulle fråga övriga boende, eftersom de hörde hur jag lirkade och kämpade med att få i sonen frukost. Men se det ville de inte, varken komma tidigare eller fråga de andra. Så i utredningen står det att jag ger min son oliver till frukost (vilket naturligtvis inte är en bra frukost, men det är ju inte sant!).

Personalen sade att vår son inte duschade på 6 veckor:

Ett så korkat påstående att ingen borde ta det på allvar, men tyvärr gjorde Förvaltningsrätten det. Sonen duschade varje eller varannan dag, beroende på aktiviteter på dagen - var han inte svettig och smutsig kunde vi hoppa över det. Han hatade verkligen att duscha och tvätta håret, han gastade så man trodde taket skulle lyfta. För att ingen skulle tro att jag misshandlade pojken talade jag om för de andra boende hur mycket sonen hatade att duscha, och förvarnade alltid dem när sonen skulle duscha.

När jag läste utredningen och såg att personalen skrivit att sonen inte duschat på 6 veckor blev jag naturligtvis arg, och sade återigen att de andra i huset hört varje gång pojken duschade. Men personalen upprepade sitt "Vi kan bara gå på det vi ser" och vägrade fråga de andra boende - de sågs inte som tillförlitliga.

Jag har mycket mer att berätta, men orkar inte skriva mer just nu. Återkommer!