• Hope75

    Sorgen efter min katt

    Hej,

    Igår var vi tvungna att låta vår älskade katt somna in. Han blev 8 år och han var världens mest kärleksfulla lilla individ. Han var min ögonsten och vi hade ett väldigt speciellt band. Var jag än gick fanns han vid min sida. När han nu är borta är sorgen så avgrundsdjup. Tomheten är helt förlamande och jag gråter som ett barn.

    Var med vid själva insomningen, något jag aldrig behövt göra tidigare, och nu ser jag denna "scen" framför mig om och om igen. Känner skuld och får panik. Jag vet att han inte skulle klarat sig och att vi inte hade något val, men jag lider så nu.

    Hur hanterar man förlusten efter ett älskat djur? Det kommer aldrig finnas någon som han och jag ser honom i ögonvrån hela tiden. Var tvungen att stanna hemma från jobbet idag då jag inte sovit en blund.

    Jag saknar honom så väldigt, väldigt mycket.

  • Svar på tråden Sorgen efter min katt
  • Anonym (Beklagar)

    Beklagar. Jag fick avliva min 16åriga älskade katt för 2 år sen. Han var sjuk och alla leder i kroppen var utslitna och innebar smärta för honom. Det tar tid att sörja. Men man Malte tillåta sig att vara ledsen gråta och älta. Det kommer bli bättre. Kanske du kan skaffa en annan katt sen när sorgen efter denna känns lättare att ta?

  • Anonym (a)

    Det kommer gå över... Jag hade en kattunge, världens finaste lilla kattunge, efter 2 veckor fick han lunginflammation och går bort i hjärt- och lungstopp i en syrgasbur hos veterinären....


    Han följde efter mig överallt, vi låg och skedade varje natt i 2 veckor, älskade han så mycket... det som gör ondast är att han fick ett så kort liv :( 


    Sorgen efter ett djur är verkligen enorm, men du får tänka på att du gav den där katten ett underbart liv! Och han finns säkert med dig fortfarande! Sakta men säkert kommer du acceptera det som hänt, utan att känna dig förkrossad. Det har jag gjort, även man då och då tänker på han och mår lite dåligt..

  • BandAnna

    Jag levde med en underbar hund i 14 år. Vi följde varandra precis överallt. Var jag i tvättstugan så var hon där, var jag hos vänner så var hon med, åkte jag på semester så var hon med. I bergen, i stan, på landet..ja överallt. Så många äventyr, så många vackra minnen. 


    Men precis som du så fick jag låta henne somna in när smärtorna i lederna blev för påfrestande för henne. Jag har klandrat mig själv, gråtit, mått riktigt dåligt och bara önskat få henne tillbaka. Men jag har insett att ingen kände min hund bättre än jag. Hon berättade för mig att hon inte orkade längre och det var min uppgift som hennes närmste vän att ta bort dessa plågor. En god ägare tar de rätta besluten för sitt djur även om det egna hjärtat blöder och det känns som om hela ens inre blir ett stort mörkt hål.   

    Nu 8 år senare saknar jag henne fortfarande. Hon var verkligen speciell. Men jag vet att hon fick ett bra liv. Och hur man än ser på det så måste vi alla möta vårt sista andetag förr eller senare. I det läget måste man se vad man som ägare gjort för sitt djur. Du gav din katt glädje, trygghet, äventyr och villkorslös kärlek. Vad mer kan en levande själ behöva för att känna sig lycklig? 
    Det finns katter där ute som aldrig får bli älskade. Som aldrig får en trygg famn att krypa upp i. Som kanske inte ens får mat för dagen. Du gav din kamrat allt det där. Och du fanns där till slutet. Du gjorde allt rätt. 


     

Svar på tråden Sorgen efter min katt