Besvikna bonusbarn

Att du har valt att jobba halvtid är ju något som du och dina barn vinner på, men samtidigt förlorar din man både ekonomiskt och i tid med alla sina barn. Vore det inte bättre om mannen jobbade halvtid så att alla fyra barnen vinner på att ha en mer närvarande förälder?

Jag förstår att tonåringarna blir besvikna om de inte har fått åka på en endaste utflykt på hela sommaren. Att deras pappa dessutom jobbat hela sommaren utom två veckor gör ju saken ännu värre för då har de ju inte sett så mycket av honom heller.

Som sagt hade fler i familjen vunnit på att pappan jobbade halvtid istället för du.

Att du har valt att jobba halvtid är ju något som du och dina barn vinner på, men samtidigt förlorar din man både ekonomiskt och i tid med alla sina barn. Vore det inte bättre om mannen jobbade halvtid så att alla fyra barnen vinner på att ha en mer närvarande förälder?

Jag förstår att tonåringarna blir besvikna om de inte har fått åka på en endaste utflykt på hela sommaren. Att deras pappa dessutom jobbat hela sommaren utom två veckor gör ju saken ännu värre för då har de ju inte sett så mycket av honom heller.

Som sagt hade fler i familjen vunnit på att pappan jobbade halvtid istället för du.

Om man valt att ingå i en familj där det finns 2 barn så får man bita i det sura äpplet och jobba heltid när de egna ungarna är små!

De äldre barnen ska inte behöva bli lidande för att det kommer nya ungar!

Om ts hade klarat av att försörja sig själv och hälften av de gemensamma barnen på son halvtidstjänst så hade det inte varit något problem. Men nu måste mannen gå in och betala en del av det hon borde betala, vilket går ut över hans äldre barn.

Dvs ts och de gemensamma barnen vinner. De äldre barnen förlorar.

Om ts hade klarat av att gå ner i tid utan att det gick ut över andra familjemedlemmar så vore det inget problem. Men när några familjemedlemmar får minskad tid med sin pappa och betydligt sämre ekonomiska förutsättningar för att pappan behöver försörja sin fru så tycker jag inte att det är okej längre.

Och om pappan ger två av sina barn stora fördelar på de andras bekostnad så förstår jag att de två andra gnäller.

Klart dom ska. 
Det kallas solidaritet, något man brukar ha med varandra i en familj.
Stackars det barn som inte får lära sig det.

Ts, 
Finns det inte pengar så gör det inte det, även barn måste lära sig rätta mun efter matsäck, annars gör man dom en stor otjänst när dom blir vuxna och ska sköta sin egen ekonomi.
Samtidigt kan man ha förståelse för att dom är besvikna och låta dom få utlopp för det, dom är ju fortfarande bara barn och ledsen och besviken får man vara.
Men det betyder inte att man får som man vill.

Det är jättetragiskt. Lika tragiskt att detta kommer ge spår hela livet. Lita inte på att barnen finns där den dag du behöver dem. Du är inte frisk och stark hela livet. 

Du ser, med den synen får man till slut problem med sina egna barn.

Barnen fanns där innan och man får med sig hela paketet. Ser man till att skaffa barn med någon som har barn sedan innan får man acceptera att de ingår i ens familj, vare sig man vill eller ej. Den nya är vuxen och har ett val, det har inte barnen.

Det TS nu håller på med är att skapa en klyfta mellan särkullarna.

Har en bekant som råkat ut för detta. Efter en hemsk uppväxt fick styvmamman MS och ville (vill) att de vuxna styvbarnen skall ställa upp med både försörjning och i det dagliga. De egna barnen är nu i tonåren och har vänt sin mamma ryggen pga hur illa hon behandlar de runtomkring. Ingen hjälper henne, med rätta. Så hon sitter där i sin lilla hyreslägenhet på sjukpension med enda besöken hon får är av hemtjänsten.

Förtydligande: Jag har jobbat heltid fram tills nu efter semestern, nu ska jag jobba 80% året ut eller längre. Det gör ingen större skillnad, den delen går bort i skatt.

Jag har väldigt svårt att relatera till allt du säger. Det låter så trasigt och dysfunktionellt, tragiskt, du verkar komma från svåra förhållanden. Saker blir så mycket lättare om man ser sig som en familj.

I TS fall verkar det vara när det passar, som att hon går ner i tid och inte han. Annars, med tanke på att hon tydligen betalar lejonparten, så borde han vara den som går ner mest i tid. Dessutom skulle alla barn då få vara hemma med sin förälder, inte bara två.

Anyway, nu ska jag ägna mig åt min.

Menar du på allvar att du ser hans barn som utomstående?

Ja ok...det kan jag väl köpa.

Där ser du ju själv. Nästan vuxna barn, vh, inget gemensamt, olika som natt och dag. Hade det inte varit för föräldern så hade vi aldrig ens träffats.
Utomstående/ytligt bekanta, det är det som ligger närmst för att beskriva vår relation. Sen att dom ingår i mannens familj gör att de kommer en närmre än andra utomstående, men det gör ändå inte att vi har några familjeband. Hade vi umgåtts själva utan mannen och varit förtroliga med varann, så hade man kunnat kalla det för vänner eller nära vänner. Men fortfarande så hade jag inte kunnat kalla oss för "EN familj"..