3-åring som beter sig illa (misstanke Autistiska drag)

Åh, jag förstår verkligen att ni har det tufft! Får du någon avlastning? Det låter som att ni har en egensinnig tjej som vill ha allt på sitt sätt?

Jag tycker du ska prata med förskolan, vad ser de mer än att hon leker bredvid de andra? Sen är det inte fel att höra av sig till BVC och be om hjälp. För både er föräldrars och flickans skull.

Känns igen mig i det du skriver, vår äldsta flicka var lite lik din dotter, vi fick hjälp på BVC och bup, fick verktyg för att bemöta henne annorlunda, och det har verkligen hjälpt. Nu är hon äldre och problemen är mycket mindre tydliga.

Lycka till!

Något som hjälpt oss är att bara ösa på med beröm när något går bra, även om det så bara handlar om att ni kan lägga pussel ihop utan att hon ballar ur; "vad det är roligt att bygga pussel med dig, och jag ser att du verkligen anstränger dig!" "Vad fint du sitter på stolen nu när vi äter middag, och modigt av dig att smaka på ärtorna idag!" "Åh, jag blir så glad när du går bredvid mig på promenaden". Låt henne känna att hon lyckas, det blir så lätt att man fokuserar på det negativa, det blir till slut en självuppfyllande profetia, om barnet ständigt misslyckas. Vräk på med beröm när hon inte bråkar, men kom också ihåg att det är lite deras jobb att bråka.

En annan sak som hjälpte mig som förälder var en liten ramsa jag kunde mantra för mig själv när min dotter hade sina stora utbrott: håll i, håll om, håll ut. Ibland också ett "håll tyst". Vi var tvungna att sätta fysiska gränser kring vårt barn, hon kunde inte det själv, och behövde tydliga ramar, samt veta att vi inte tänkte lämna henne ensam när hon var så himla arg. Nu kan vi lämna henne ensam så hon för vara arg i fred om hon vill, men när hon var yngre gick det inte. Hon slog oss, vräkte omkull möbler, kastade lösa saker, hopplöst kändes det.

Det där att vara hos andra var också skitjobbigt. Andra lade sig i, sa nej och förväntade sig ett annat beteende. När vi väl fick hjälp på bup så kunde vi lättare förklara att vårt barn har andra förutsättningar än andra barn, därför måste hon bemötas på ett annat sätt. Alltid lågaffektivt bemötande, och mycket beröm. Välja sina strider och inte ge upp. Jag tror att din dotter, liksom min, behöver väldigt tydliga regler, inte många, men tydliga. Exempelvis är det alltid förbjudet att göra illa någon annan, men det kan faktiskt vara okej att äta frukost framför tv:n, om det blir lugnare så.

Oj, förlåt för en hel roman!

Och just det, du skriver att du inte tror att din dotter förstår alla tillsägelser och misslyckanden. Det tror inte jag heller att hon gör. Det ÄR synd om ett barn som får skäll för något det inte ens förstår har blivit fel. Jag fick vara hård med det mot våra släktingar, och att öppet ställa sig på sitt barns sida i en konflikt är bara positivt för barnet. De behöver veta att mamma och pappa håller dem om ryggen, när någon behandlar dem orättvist.

När vår unge fick sina utbrott (och det händer fortfarande, fast väldigt sällan) så använde vi oss av ramsan, håll i, håll om, håll ut. Vi blåhöll henne helt enkelt. Efter ett tag lärde vi oss hur vi skulle hålla för att undgå att bli skallade, bitna, rivna, slagna eller sparkade, och kunde bara "i lugn och ro" vänta ut henne. Hennes utbrott avslutades alltid med att hon blev väldigt ledsen, och då fanns vi redan där med famnen öppen. På bup fick vi lära oss att inte dalta så mycket när hon sen blev ledsen, utan med lugn och neutral röst säga att vi förstår att hon är ledsen, men inte göra någon stor affär av det. I annat fall finns det risk att barnet beter sig illa för att sen "belönas" med tröst och gos av mamma och pappa.

I ditt fall, med en gallskrikande unge, hade jag haft öronproppar eller hörselkåpor, satt mig ner och hållit om barnet. Eller i alla fall suttit i närheten, och låtit henne skrika färdigt. Hon vet att det är ett vapen att ta till, man blir tokig på barn som vrålskriker. Det är så himla lätt att bli arg själv, det kräver erfarenhet att hålla sig lugn i en tuff situation. Men jag antar att du märkt att det inte hjälper att bli arg? Det fungerade inte för oss i alla fall. Jag försökte ha i huvudet att hur jobbigt det än är att vara förälder till ett utåtagerande barn, så har barnet det ännu jobbigare. Det hjälper mig att behålla lugnet, att jag måste hjälpa mitt barn ur den trassliga situationen.

Så, håll om. Håll ut. Visa att du inte tänker lämna henne.

Glöm för allt i världen inte bort att ge dig själv en klapp på axeln när i känner att du gjort något bra! Du är också viktig!

Jag tror inte på att avleda utbrott, låt barnen få vara arga, bekräfta deras känslor (jag ser/hör att du är jättearg nu) (jag förstår att du blev besviken när du inte fick måla mera) och låta dem vara arga eller ledsna färdigt. Känslor är inget farligt, men barn som våra behöver lite mer träning i hur man uttrycker känslorna.

Varsågod! Hoppas ni får lite lättnad!