3-åring som beter sig illa (misstanke Autistiska drag)
Hej,
Min fråga gäller hur ni som har barn med NP-problematik upplevt att de betedde sig i 3-års åldern och om ni har råd att ge.
Jag har haft på känn sen min dotter var några veckor gammal att det var något "annorlunda" med henne. Det mesta har ändå fungerat hyfsat hittills och hon är en nyfiken och klok tjej med extremt god språklig förmåga som alltid varit väldigt mammig. Hon är också hyperaktiv och impulsstyrd, har svårt att lyssna, tittar ofta inte i ögonen och svarar inte alltid på tilltal. Hon är social och älskar att leka rollekar men kan inte underhålla sig själv utsn behöver alltid en vuxen med för att inte bli uttråkad och destruktiv. Saker går sönder, rivs ner etc hela tiden om man inte punktmarkerar och styr om. Har alltid varit extremt bestämd och trotsig och mer intresserad av äldre barn och vuxna än jämngamla barn.
För fem månader sedan fick hon ett syskon och sedan dess har mycket eskalerat. Hon har varit extremt svartsjuk och arg vilket tar sig många olika uttryck, hon provocerar mig hela tiden genom att kasta saker, göra konstiga skrikljud, kissar ner sig medvetet om jag måste gå ifrån och amma etc. hon klarar ej att ta tillsägelser. Hon bara fortsätter. Om en konflikt trappas upp för att vi höjer rösten reagerar hon ofta genom att provocera mer och skratta oss upp i ansiktet. Hon verkar sakna empati i många sammanhang. Enstaka tillfällen har jsg börjat gråta efter en lång dag med detta och det kan hon också skratta åt eller säga att hon blir glad när jag är ledsen. Jag utplånar nästan mig själv för att ge henne den uppmärksamhet hon verkar behöva men det räcker ofta inte till. Gränssättning verkar inte ha nån effekt alls eller rent motsatt effekt och jag känner mig tillslut helt handfallen. Att hon inte lyssnar gör det också svårt att gå ut med bägge barn då hon plötsligt kan dra iväg och jag kan ej få henne att stanna vilket kan bli direkt farligt.
Det sista är att dagis reagerar på att hon fortfarande leker mkt bredvid andra barn om det inte är exakt på hennes villkor. Jag har försökt hjälpa henne få kompisar i området genom att gå till lekplatsen (går ej på dagis nära vår bostad tyvärr) men hon beter sig ofta jätteilla mot andra barn, skriker "fula" saker åt dem, hävdar sig, är extremt egoistisk och vill inte samarbeta. Andra reagerar och jag skäms fruktansvärt. Talar alltid om för henne hur man skall vara för att vara en bra kompis, markerar direkt när hon "gör fel". Försöker uppmuntra positivt beteende dånat det inte bara blir pekpinnar, men känner inte att det går in. Hon verkar inte riktigt se poängen utsn uppleva andra som konkurrenter. Skulle nog vara nöjd om hon enbart fick leka med mig hela dagarna.
Det finns mkt annat att skriva men det är redan för långt. Har någon upplevt något liknande, hur har ni gjort? Har något blivit bättre? Jag är livrädd att detta skall fortsätta och att hon ej får vänner. Tycker också att det är jobbigt att uppleva andras fördömande blickar då jag faktiskt inte tror att vi varit sämre föräldrar än andra utan att detta handlar om en tjej som regerar på ett annorlunda sätt.
Hjälp!