Anonym (annamaria) skrev 2016-12-18 23:14:01 följande:
Nåja, det beror väl på fallet så klart. I vårt fall träffas barnet och den biologiska pappan aldrig - det är pappan som vill ha det så. Till födelsedagen skickar han pengar så jag ska köpa en present från honom till barnet. Men vi pratar om honom och tittar på bilder ibland. Min nuvarande, alltså bonuspappan, är hennes reella pappa och har varit i hennes liv nästan från start. Hon började själv kalla honom för pappa och då la vi till "Pappa X" till hans namn. När jag pratar om hennes bio pappa så känns det fel att säga pappa, men också fel att säga hans namn bara för då blir hon ju bara det namnet för barnet. På detta sätt har barnet två pappor, en som är hennes biologiska och en som är hennes reella.
Men i TS fall är ju fallet lite annorlunda efetrsom det finns en pappa som är närvarande ibland.
Precis. Därför var det fel av dig att säga i inledningen av ditt inlägg att det är en "konstruktiv lösning" att benämna den biologiska pappan för "pappaX", när den lösningen i själva verket bara passar dig och din situation.
Om jag får tala för mig själv en stund... Jag är pappa till tre barn i åldrarna 2 månader till 2,5 år. Min äldste grabb har för några månader sedan börjat kalla mig för "pappa". Allt är pappas tydligen... Hans leksaker, hans kalsonger, hans mugg... Det är uppenbarligen skitkul att säga pappa och peka på mig. Och jag är så sjukt stolt. Bandet man känner mellan honom och mig när han säger pappa och pekar på mig, växer sig starkare och starkare för varje gång han säger det.
Låt nu för exemplets skull säga att hans mor och jag skulle separera, hon träffar en ny och jag blir kallad pappa Magnus... Vid Gud... Jag skulle dö bit för bit. För varje gång jag skulle bli kallad vid mitt förnamn istället för pappa skulle det kännas som att vi gled isär. Hade nog tagit livet av mig till slut.
