Gör jag min son osjälvständig?

Hej!
Jag har en son på 3 månader, han är väl vad man kallar för "nybörjar bebis", alltså väldigt nöjd och glad, sover på nätterna och gråter sällan (exkluderat utvecklingsfaser). MEN han kan inte vara själv, på dessa tre månader har han sovit själv en kvart sammanlagt. Han ligger helst i famnen eller sitter i knät. Nu senaste har han kunnat ligga på en filt på golvet och tittat runt kortare stunder men annars är han med mig eller pappan för det mesta. På natten ligger han hos oss, testat hans säng en gång och det var den värsta natten i mitt liv. På dagen sitter han antingen i sjalen eller i sittern där jag är. Och det har alltid varit självklart för oss båda att ta upp honom när han är ledsen eller arg. Vi tar honom oftast redan när han gnäller då han blir svårare att lugna annars. Vi har aldrig sett detta som ett problem, och allt har fallit naturligt för oss att leva såhär. Men gud vet hur otroligt spydiga och konstiga kommentarer vi fått på vårat sätt att ta hand om honom. Jag får höra kommentarer som "nu fick han som han ville", "man ser vem det är som bestämmer här!" eller att det är bra för honom att gråta, för lungor och röst och annat konstigt. Vi får varje gång höra när vi har gäster (oftast svärföräldrarna) hur vi skämmer bort honom, att han vill vara ifred och skrika, att han kommer att bli osjälvständig och ligga i våran säng tills han blir tonåring. Här om dagen hade svärföräldrarna hand om sonen medans vi dukade, han skrek och verkade inte sluta och när vi gick ut och tittade efter vad som stod på hade dom lagt honom på golvet för att "han ska få skrika av sig lite". Blev så förbannad över detta så dom kommer aldrig få ha honom själv igen någonsin! Varför är det så viktigt för andra människor att vi ska separera oss från våran son?

Nu vill jag veta hur ni föräldrar med "klängiga barn" ser på saken, hur har det gått?. Sover ni med era tonåringar på nätterna? Har dom självförtroende? Kan dom ta egna initiativ och vara på egen hand? Gör jag verkligen min son bortskämd?

Tack för många bra svar!
Spännande att höra hur andra har det, detta är första barnet för både mig och min ,man och vi är "först ut" av våra kompisar.

MammAmma skrev 2016-06-30 21:11:32 följande:

Vi har gjort precis som er med våra fyra kids, bebisar SKA inte vara "självständiga" (kombinationen av uttrycket och bebisar är överlag så urbota korkat så klockorna stannar). De är nu 15, 12, 9 och 4 år gamla. 4-åringen samsover jag fortfarande med (de andra samsov också i flera år) men de äldre barnen sover då i egna sängar och i egna rum sedan många år tillbaka och är tämligen självgående, 'trots' s.k långtidsamning, sjalande och flerårig samsovning.

Hehe jag kan inget annat än att hålla med dig, får jag fråga hur övergången från eran säng till egen såg ut? kom den på barnets initiativ eller eran?

Gladhannapanna skrev 2016-06-30 21:19:14 följande:

Klart att barnet inte ska ligga och skrika!!!!
Vi tog våra barn i famnen när de visade att de behövde det och även annars för att det var mysigt. Däremot lät vi dem ligga själva i babygym när de var nöjda, även leka själva när de var större. Våra barn har alltid varit duktiga på att leka själva och behöver inte oss som underhållare hela tiden. Har många vänner vars barn aldrig leker själva, ritar inte ens själva. Dessa föräldrar underhöll sina bebisar mycket ( känner familjerna väl, våra syskon tex).
Min ena syster hade problem med att bli gravid och när de fick sin dotter släppte hon henne knappt en minut. Min systerdotter sov hos sina föräldrar tills hon var drygt 14 och har alltid varit väldigt osjälvständig. Det tror jag beror på hur min syster varit som mamma. Syrran tar illa upp om döttrarna anförtror sig till mig tex, våra barn är yngre så vi visste att vi inte ville göra som syster och svåger iaf!

TS: låt ingen annan tala om för er hur ni vill göra med er son, det bestämmer ni och gör det som känns bäst för er oavsett vad andra säger!!!!

Oj okej förhoppningsvis har vi inte sonen i sängen tills han är 14 :S...Om du tänker på din systerdotter eller dina vänner vars barn inte verkar lika självständiga, hur kommer det sig att det blev så, hur kunde dom gjort annorlunda?

Flickan och kråkan skrev 2016-06-30 22:10:07 följande:

Min yngsta son är (nyss fyllda) 3....år, inte månader. Nu testar han medvetet gränser hos omgivningen och får börja hantera det faktum att vi och andra ber honom klara sig själv .

Han har tre fullt normala, välfungerande storebröder. Alla tre har vuxit upp i sjal (ingen har åkt vagn) och med samsovning. Spädbarn behöver egentligen bara närhet - på alla plan. Det och mat . Enkelt med små barn på det viset .

Vi har inte heller en vagn! Vi pratade inte ens om det, utan vi såg en pappa gå runt med en liten knodd i sjal och vi sa att "japp, så ska vi ha det!". Detta har konstigt nog retat gallfebern på vår omgivning som nästan hånskrattat och frågat hur vi ska orka bära vårt barn. Borde ju vara upp till var och en tycker jag...
Så himla kul nu när han är vaken på morgon promenaderna, sticker upp huvudet och tittar på allt vi går förbi, han fullkomligt älskar när det regnar! Tror det är smattrandet på paraplyet :D Får jag fråga hur det blir när dom blir äldre? Har lite orostankar om att knövla ner en ilsken ett eller två åring i sjalen när hunden står i hallen med benen i kors...

minerva123 skrev 2016-06-30 21:38:14 följande:

För att uttrycka det kort. Ni har rätt. De andra har fel. Fortsätt precis som ni gör. Ni kan ju alltid fråga svärföräldrarna om de själva önskar bli ignorerade när de sitter och ropar på äldreboendet oförmögna att ta hand om sig själva. Få se vad de svarar....

Måste bara säga att jag och min man skrattade högt åt detta igår, vi ska säga detta nästa gång det kan jag garantera dig! Du är säkert en sån där skön person :P

Gör jag min son osjälvständig?

INNEHÅLL