orosanmäld

Jag och min terapeut tycker inte likadant där. Och litar mer på min egen bedömning än terapeutens.

Det där är så svårt och jobbigt tycker jag. TS går till terapeuten för att hon behöver hjälp att få prata ur sig. Hon nämner att hon inte orkar med sitt barn. Terapeuten anmäler till soc. Och det är ju så belagt med skam i dagens samhälle! Det är så kluvet; klart barnet ska få hjälp om det far illa men samtidigt så har ju TS ingen terapeut längre- som hon behöver för att kunna fungera som mamma... Förstår ni hur jag menar?

Fel. Terapeuten ser inte att det finns en oro, hon anser att det finns en oro. Stor skillnad där. Och efter att ha läst inlägg av dagis- och vårdpersonal som anmäler p.g.a "en magkänsla" och annat trams kan jag bara dra slutsatsen att många ligger i riskzonen för att anmälas till soc fast det egentligen inte finns några problem. Och när det händer... tja, som någon skrev, soc är mästare på att vrida och vränga på ord, så ibland kan det vara bäst att inte säga något alls till dem.

Till er som säger att soc bara tar barn när det är riktigt illa i hemmet har jag en del att säga, men det är meningslöst eftersom ni lever i er lilla bubbla där enhörningar skuttar runt och det alltid är solsken och soc är snälla och välmenande människor som bara vill hjälpa. Men en dag kanske ni sitter där själva och har blivit anmälda. Då är det nog inte så roligt längre. För soc så kallade hjälp innebär ibland att barn slits från sina hem och placeras hos giriga människor som bara är ute efter arvodena.