orosanmäld

Usch vet hur det känns att bli orosanmäld.

Även om det alltid behövs om man misstänker något.

Vårt stora barn ljög rätt mycket ett tag, om allt. Hon blev slagen i skolan, hon blev slagen hemma, fröken var elak osv. Skolan gjorde då en orosanmälan då hon sa att vi hade slagit henne - vilket vi aldrig gjort :(

Jag förstår skolan, självklart måste de anmäla.

Ändå började jag lipa som ett barn när polisen ringde mig. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Var så säker på att de skulle ta vårt barn ifrån oss.

Men polisen lugnade och sa att ärendet avslutades direkt för det fanns inga misstankar efter att de förhört vårt barn.

Socialen gjorde självklart en rutinutredning ändå, och åh vad jag skämdes och var rädd i början. Kan inte se oss som ett socialfall och var livrädd för att någon skulle skapa rykten. Jag menar, vi är båda utbildade med god inkomst, barnen har aldrig smutsiga/trasiga kläder, vi gör bra och nyttig mat, de har lagom med aktivitet/kompisar och får alltid läxan klar i tid.

Jag borde inte skämts men gjorde ändå, något så in i.. Kunde inte ens gå till barnets skola på veckor för jag kände mig utpekad som en misshandlare och dålig mamma.

Mådde så himla dåligt att jag själv fick uppsöka en terapeut.

Men gjorde såklart allt för att sammarbeta - vi fick en supertrevlig handläggare som var hemma hos oss ett par gånger. Inte farligt alls.

Hon bedömde att vi var en helt underbar och superbra familj. Vi har inget att anmärka på och hon avslutade utredningen mycket fort.

Är så tacksam att det var en sån som hon som hjälpte oss! Och jag har inte alls fördomar eller rädsla för socialen längre. Pinsamt såklart, men kvinnan Från socialen lovade att ingen visste utom rektorn och barnets lärare. Så bara det var en enorm lättnad :)

Så. Det kan gå jättebra och det är inte säkert du gjort något fel alls. Lycka till!