Struktur, Planering och ordning eller kämpa hårt

Jag blir oerhört stressad av att inte ha kontroll på kalendern, dvs inte ha planering i god tid för allt som ska göras. Så jag planerar allt för att aldrig behöva stå där på småtimmarna.

Men det gör också tycker jag att vi har en rätt så ordnad tillvaro. Att leva dag för dag skulle ta död på mig.

Intressant, låter som att du liknar mig. Frågan är då bara om man nu lever med någon som inte prioriterar detta, skall jag i sådant fall då ta full kontroll och ansvar över all planering och organiserande eller kan jag kräva av min partner att ändra sig och bli bättre på att följa denna strategi?

Känns spontant som lite väl "enkelt" för den andra att helt enkelt slippa all planering och framförhållning. En annan strategi som jag funderat på är att jag provar att släppa allt och så ser vi hur bra det går utan struktur och planering. Kanske funkar prima och då har jag lärt mig en läxa eller blir det kaos och då inser min partner att det kanske trots allt behövs lite struktur, planering och framförhållning.

Vad menar du med att du inte är så bra på att kämpa för att få vardagen att gå ihop? Hur är arbetsfördelningen hemma hos er? Vem gör hushållssysslor, ser till att ingarna kommer dit d3 ska och var med sig rätt saker, handlar etc.?

Jag skulle säga att jag gillar att ha struktur, att ha saker inskrivet i familjekalendern så att jag vet vad som är på g. Däremot måste ju grovjobbet i vardagen lösas på plats, dvs diska, plocka, städa, tvätta, skjutsa etc.

Min man är ganska planerad och han står ut med mina drag att jag är ännu värre (han blir lite less på mig ibland bara) så det funkar rätt så bra här hemma. Däremot krockar vi fullständigt med hans familj som börjar planera för julafton den 23 december, typ. Som tur är träffas vi inte så mycket (bor långt ifrån), annars skulle krockarna bli ohållbara.

Sådant som min man och jag är helt överens om är tex matplanering. Vi har en rullande matplanering som underlättar vardagslivet enormt, vi handlar en gång per vecka och vet precis vad vi ska äta varje dag (men kan också flytta runt de olika dagarna förstås, dvs det går att vara flexibel i det). Men grunden finns där, så man slipper släpa barn till affären kl 17 i hällregn i november.

Vi har också mycket listor inför semestrar med packning osv.

Det enda raka i detta läge är att kompromissa och att båda är öppna för att båda sätten har sina för- och nackdelar.

Att försöka planera är helt ok så länge du inser att kaos tillhör livet.

Var nyfikna på varandras upplevelseriktigt, ingen har rätt eller fel utan ni behöver samarbeta.

Jag är mer som din fru. Jag blir stressad av scheman. På min fritid är det minimalt med planering. Bara det absolut nödvändiga.

Jag är en organiserare. Har svårt för "det ordnar sig-människor". De tror att de har rätt när det ordnar sig utan att de behövt lösa problemet. Men det beror ju på att någon strukturerad person har varit där och ordnat det för dem :) Det enda som ordnar sig av sig själv, är dåligt väder

Det stämmer inte för oss. Det är ingen som organiserar för mig. Jag löser problemet själv, men behöver inte lägga in den på en agenda.

Jag är den som handlar och lagar maten, jag har med mig en lista ungefär två-tre ggr per år när jag handlar. Någon matsedel har vi aldrig haft.

Jag är nog familjens projektledare och minimerar planering så mycket det går. Den enda vi bestämt om vår semester är ett besök hos en kompis och vilka veckor vi ska vara i sommarhuset. Resten är oplanerat.

Vad är det som måste planeras?

Så länge den organiserade inte är handikappande oflexibel och den spontana inte är handikappande rörig, så funkar det ju oavsett. Men börjar den ena gå över gränsen så är den andra att föredra..?