Ni som valt bort att skaffa barn, ångrar ni ert beslut?

Vad innebär egentligen att ångra?

Visst, om du förblir barnlös kommer du säkert ha stunder efter 50, 70 och kanske även 100 då du funderar över hur ditt liv hade varit med barn i bilden. I perioder då livet är tufft och du känner dig ensam kan du säkert få för dig att allt hade varit så mycket bättre, lyckligare och lättare om du haft barn.

Men det är inte nödvändigtvis samma sak som att ångra sig.

Ingen av oss är immun mot livets svårigheter. Livet är fantastiskt och förjävligt - ofta samtidigt - oavsett om man har barn eller inte.

Det är naturligt att ifrågasätta våra val i livet, men ingen sitter på facit. Oavsett vad som händer i ditt liv kan vi inte veta om barn eller inte hade förändrat situationen. Vi vet heller inte om du faktiskt hade fått några barn ens om du hade försökt, vilken sorts människor de hade blivit, eller vad för fantastiskt som hänt i ditt liv och som du gått miste om ifall du levt ett annat liv.

Det enda vi kan göra är att ta de beslut som vi tror är rätt, nu och för framtiden, men som har förankring i vilka människor vi är i dag. Ingen vet hur länge vi får finnas.

Jag ser ingen poäng i att en person som alltid varit helt ointresserad av barn och föräldraskap skaffar barn för att någon annan, som är en HELT annan person med andra förutsättningar, hävdar att hon kommer att ångra sig sedan.

Oavsett vad du väljer - i den mån det nu är ett val: lev ditt liv. Kör ditt race. Lek med tanken att "om det inte fanns några normer, inga förväntningar eller osynliga regler - hur skulle jag leva då?".

Tycker inte riktigt att man kan använda argumentet "vem ska ta hand om dig när du blir gammal". Är man helt ointresserad av barn och föräldraskap tycker jag inte att man ska skaffa dem i det enda egoistiska syftet att de ska sköta ens ärenden när man är gammal. Och ingen av oss vet ju hur framtiden blir.

Det kan ju faktiskt bli tvärtom också. Jag känner ett par vars två barn bägge har grava funktionsnedsättningar. De kommer aldrig kunna få någon hjälp och avlastning av sina vuxna barn, utan tvärtom få ta hand om dem tills de dör eller inte klarar det längre, utan får förlita sig på vården.

Är ju inte heller helt ovanligt att barnen flyttar utomlands, eller till och med dör före sina föräldrar.

Allt kan hända. Det finns inga garantier för något.

Därför tror jag att det enda vi faktiskt kan förhålla oss till är frågan "VILL jag ha barn/vara förälder eller inte?" Det måste vara det som avgör.