Ni som valt bort att skaffa barn, ångrar ni ert beslut?

Jag har aldrig ångrat att jag inte skaffade barn, men jag var aldrig ens lite tveksam. Hela tanken har alltid känts otroligt främmande för mig så till den milda grad att om någon frågar mig om jag har barn så blir jag paff och nästan ryggar tillbaka av den i mitt tycke absurda frågan.
Är man däremot tveksam i barnfrågan så är det nog högre risk att man ångrar att man inte skaffade barn. 

Signaturen Solveigs plädering för barnfrihet kunde vara min egen. Friheten att forma sitt liv, att resa, att leva utan de begränsningar som barn innebär är ett val man gör. Jag hade turen att hitta en särbo som tänker på samma sätt.                                                                                                                                                                          Tänk om partnern skulle lämna en för att sedan skaffa barn med en annan, skrev någon här, ja sådant inträffar naturligtvis. Jag har liksom Solveig haft turen att behålla honom, men om så vore, att han ville söka lyckan någon annanstans hade det inte ändrat min ståndpunkt. Att inte skaffa barn är något man bestämmer alldeles själv och för sin egen skull. Jag tror att det är just här som många är oförstående; vi barnfria vill äga våra liv och ser inte att vi har någon skyldighet att föra släktet vidare; det finns redan så många som gör det.                                                                                                                                                         Friheten tar sig många uttryck, inte endast i långresorna och studiemöjligheterna utan också i de små vardagliga situationerna. Man kan läsa halva natten, man kan göra spontana teater- och konsertbesök utan "mekk" med barnvakt. Man kan dricka ett glas vin till maten mitt i veckan och man kan läsa fransk filosofi i stället för samma saga, om och om igen.                                                                                                                                                                                              Och så det där att ingen tar hand om en när man blir äldre om man inga barn, det kan man väl ändå aldrig veta? Barnen kanske flyttar till Australien! Jag skulle aldrig någonsin vilja bli omhändertagen, vi har betalat skatt och kan förvänta oss vård från samhället. Ingen anhörig skulle ändå få ge mig någon kroppslig omvårdnad, aldrig i livet, jag har hög integritet. Barnen kanske ringer och bekymrar sig och det kan ju vara positivt, men vi barnfria har förhoppningsvis några vänner kvar på ålderns höst som vi kan utbyta tankar med. Som barnfri har man ofta haft karriärmöjligheter och därmed hyfsad pension och kan därmed också köpa viss hjälp såsom städning.