Vad säger man till vän som ska på begravning?
Min vän ska på begravning idag och jag tänkte skicka något kort meddelande bara, men antar att man ej kan skriva "Lycka till på begravningen idag?" eller kan man det? Vad tycker ni att jag kan skriva?
-
-
Svar på tråden Vad säger man till vän som ska på begravning?
-
Tänker på dig idag. Hoppas ni får en fin och minnesvärd begravning.
-
Skriv "Glöm inte att le mellan tårarna, glömmer inte att skratta, det är de ljusa minnena som man ska komma ihåg"
-
"Jag tänker på dig" räcker bra.
-
Tack för otroligt snabba svar :)
-
Har själv upplevt förlust nyligen och tycker att de bästa kommentarerna är de beklagande, i ny sorg uppskattade inte jag så mycket upplyftande utan uppskattar mer typ tänker på dig, beklagar sorgen och liknande.
-
När jag begravde mitt barm hade den här typen av floskler varit djupt kränkande. Tänk efter lite...sextiotalist skrev 2016-05-12 10:12:36 följande:
Skriv "Glöm inte att le mellan tårarna, glömmer inte att skratta, det är de ljusa minnena som man ska komma ihåg"
-
Jag har begravt min pappa. Jag har förlorat nära vänner, har vänner som förlorat sina barn.Anonym (-) skrev 2016-05-12 10:27:51 följande:När jag begravde mitt barm hade den här typen av floskler varit djupt kränkande. Tänk efter lite...
Nej, för mig är det inte en floskel, för just skratten och leendena under pappas begravning som gjorde det uthärdligt (han dog mitt i livet), det var de ljusa minnena som dominerat de begravningar jag har varit på.
För mig är det just det som är det viktiga under en begravning, att le, att kunna skratta och minnas de ljusa stunderna.
Under två år så gick nästan 10 i min vänkrets och bekantskapskrets bort, en var äldre, de andra var från 21 och uppåt. Så jag vet vad det innebär att sörja och begrava även yngre personer. -
"Tänker på dig idag, finns om du behöver prata".
-
Har du förlorat ett barn och fått alla dina drömmar krossade? Ingen annan än vi som gjort det kan förstå. Att förlora andra anhöriga är något helt annat. Det har vi alla gjort. Men att uppmuntra mig att le och se något fint samtidigt när jag lägger mitt barn i graven, och som förälder fortfarande i chock och förtvivlad sorg, är faktiskt magstarkt.Tyvärr väldigt vanligt dock - med människor som uttrycker sig klumpigt och taktlöst. Få människor har tack och lov erfarenheten att vagga sitt döda barn i armarna.
sextiotalist skrev 2016-05-12 10:40:51 följande:Jag har begravt min pappa. Jag har förlorat nära vänner, har vänner som förlorat sina barn.
Nej, för mig är det inte en floskel, för just skratten och leendena under pappas begravning som gjorde det uthärdligt (han dog mitt i livet), det var de ljusa minnena som dominerat de begravningar jag har varit på.
För mig är det just det som är det viktiga under en begravning, att le, att kunna skratta och minnas de ljusa stunderna.
Under två år så gick nästan 10 i min vänkrets och bekantskapskrets bort, en var äldre, de andra var från 21 och uppåt. Så jag vet vad det innebär att sörja och begrava även yngre personer.
-
Jag beklagar det du fått gå igenom.Anonym (-) skrev 2016-05-12 11:16:21 följande:
Har du förlorat ett barn och fått alla dina drömmar krossade? Ingen annan än vi som gjort det kan förstå. Att förlora andra anhöriga är något helt annat. Det har vi alla gjort. Men att uppmuntra mig att le och se något fint samtidigt när jag lägger mitt barn i graven, och som förälder fortfarande i chock och förtvivlad sorg, är faktiskt magstarkt.Tyvärr väldigt vanligt dock - med människor som uttrycker sig klumpigt och taktlöst. Få människor har tack och lov erfarenheten att vagga sitt döda barn i armarna.
Nu framgick det ingenstans att det var ett barn, utan jag förutsatte att det var en vuxen.
Men jag har vänner som förlorat sina barn, och de resonerar som jag gör, dvs man får skratta, man får le, det som gjort att de kunnat gå vidare, har varit fokus på det ljusa och de fina minnena de har.
Sedan reagerar alla olika på sorg, så det som är fel för dig, är kanske helt rätt för andra.
Jag svarade utifrån det jag (med mina erfarenheter, med min historia) hade känt rätt att höra. För mig är det ingen floskel, för mig är det som jag känner och hur jag upplever. Det måste du också respektera.
Många upplever det som ett tabu att le och skratta (mitt ex var väldigt upprörd över den ljusa begravningen och alla skratt som var på pappas begravning) under en begravning och under tiden man sörjer.