Träff i stockholm barn med autism

Vi bor i Solna. Har en son på 5 år med autism. Har även en granne som har en 2 åring som just fått diagnosen autism.

Kul med svar

Vi bor i Vällingby, inte så långt från Solna tror jag?

5 år gammal okej , så ni har säkert kommit längre med hjälp från bup,habilitering etc( vet fortfarande inte så mycket om vem som hjälper med vad) har du tyckt hjälpen ni fått varit bra? Har din son alltid haft språk och kunnat säga ord eller har det kommit senare? Min dotter har inget språk och ytterst lite språkförståelse, eller ja ...hon lyssnar och vänder sig om och tar ögonkontakt för saker som intresserar henne , annars bryr hon sig inte....så hon lyssnar inte alltid när man säger hennes namn. Sedan så kan hon räkna 123 på sina fingrar och klappa händerna.

Skulle vara kul att träffas

Han pratade ingenting tills han var över 3 år. Då lossnade det och idag pratar han massor men det är "bebis" språk. Men det har vi överseende med när man bara pratat i 2 år. Vi har fått massa hjälp. Han har vuxit enormt på dessa år efter diagnosen. Från att kunna stå och öppna och stänga en låda i evighet och vara helt inne i sig själv till en pojke med kompisar på förskolan och kunna finna intresse i andra barn och vuxna. Han har en resurs på heltid på förskolan som hjälper honom att lära sig sociala koder och hur man leker och närmar sig andra barn utan att slåss som var något han använde sig av innan. Han tog kontakt med att slåss. Han slogs när han var glad,arg,ledsen,uppspelt,något var spännande mm mm mm. Det har blivit mycket bättre. Han är och var väldigt petig med maten. Är inte underviktig men ligger precis på en kurva i vikt och många kurvor i längd. Han är lång och smal. Men normal ändå. Men vissa dagar äter han nästan ingenting och det verkar inte bekomma honom. Det är som om han inte känner hunger liksom. Detta är något som oroar min sambo framför allt men jag ser ju att han växer och lever så jag har inte hängt upp mig så på det. Tar detta med maten lite som det kommer.

Men gud va kul att höra att han pratar. Äsch vem bryr sig att det är "bebisspråk" bara det att språket har utvecklats är en stor framsteg dessutom så som jag har förstått så kommer våra barn att utvecklas men på ett annorlunda sätt jämfört med neurotypiska barn.Hur var hans språkföratåelse innan det?kunda han förstå det ni sa till honom? För mig är det viktigaste med språk och språkförståelse. Resten som vifta med händerna och tågång har både jag och hennes pappa inga problem med.

Åhh stänga och öppna en låda i evigheter känns bekant här också.

Va kul att ni fått en massa hjälp och att han har utvecklats och blivit mer social. Det känns bra att du skriver att "han har vuxit enormt på dessa år efter diagnosen" ...att få en diagnos inte behöver betyda undergången. Att få en diagnos är bara bra för att hon ska få den hjälp hon behöver.

Matem har hon inte haft lika mycket problem med , förutom potatis. Herregud on något råkar innehålla potatis så blir hon så arg och ledsen. Sen så kanske äter hon inte lika mycket som sina jämnåriga, men bvc reagerar inte , hon ligger lite under medel men ändå normalt, hon är också lång och smal.

Om din son växer som han ska så behöver du nog inte oroa dig , men visst man blir orolig.

Och sover din sån bra? Min dotter sov HEMSKT under sina 2 år, hon sov bara 4 timmar i taget. Men i början av detta år så vet jag inte vad som hände men nu sover hon själv. Går och lägger sig och somnar av sig själv.

Vi vet inte hur mycket han förstod innan. Han var helt likgiltig. Men tror snarare det var att han sket i vad vi sa snarare än att han inte förstod. Har har dålig förståelse för faror. Och kan gå rakt ut i gatan om man inte har koll vilket är riktigt obehagligt och farligt. Spelar ingen roll hur vi tjatar om att bilar dödar han verkar inte förstå ändå. Han har alltid sovit bra. Redan som bebis sov han hela nätter. Var en väldigt lätt bebis. Alltid glad och nöjd. Men jollrade nästan ingenting. Glad och tyst och lätt. Visst kan han komma in till oss på nätterna men han sover i alla fall. Han blev också blöjfri väldigt sent. Han var över 4 år innan vi lyckades ta bort blöjan. Han har dock blöja på nätterna fortfarande och är just nu i en jobbig period då han kissar på sig igen flera gr dagligen vilket är frustrerande så han var helt torr innan. Detta är väl det som oroar oss mest just nu och det är så svårt att veta vad det beror på då han är känslig för förändringar. Han har fått en ny resurs och det är nog det som ställer till det tyvärr.

Jag tror också något sånt om min dotter. Hon väljer själv när hon vill lyssna/ta kontakt eller ej. På BUP t.ex så ville hon inte lyssna eller ens kolla på psykologen(ögonkontakt), medans på Öppna Förskolan så var hon så med och gav så bra ögonkontakt och lekte. Det är i leken man verkligen ser henne och att hon kan. Min dotter förstår inte heller faror eller att hon kan ramla om hon springer för fort. Va bra att han blivit blöjfri. Här är det fortfarande blöja som gäller dag och natt, men kanske inte så konstigt då hon inte förstår än. Jo jag skulle också gissa på förändring i och med att han har fått en ny resurs. Det kan skapa oro och stress/ångest. Det stämmer på min dotter, hon vill ha sina rutiner annars blir det jobbigt.

Är det IBT/TBA ni har använt er av för att hjälpa honom att utvecklas? Eller någon annan Behandlingsmetod?

Vi går på autismcenter för små barn. Ni kommer också få gå dit. Dom är superduktiga. Man sitter i ett rum med barnet och logopeden(man har samma logoped varje gång) så barnet får en relation till henne/honom man ser hur barnet leker och tränar olika saker som turtagning och social kontakt och annat barnet kan ha svårt med. Sen får man med sig uppgifter hem som man ska öva hemma och på förskolan med. Min sons resurs(den förra) var med VARJE gång så hon också fick veta hur man hanterar vissa situationer kring sonen. Dom fick en väldigt nära relation och han älskar henna så nu när hon slutat så har hans värld rasar lite. Och den nya resursen är verkligen inte lika bra. Han är oengagerad och ointresserad och sonen säger att han inte tycker om T(nya resursen) vilket känns jobbigt såklart och något vi kommer ta upp med förskolan. Att sonen mår bra är viktigast.

Min son har aldrig haft svårt med ögonkontakt eller kroppskontakt. Han vill inte att människor han inte känner väl tar på honom. Inte ens en klapp på huvudet men han har inget problem med oss i familjen mormor och andra nära. Han tar lång tid på sig innan han bryr sig om någon ny. Morfar tex som vi träffar ganska sällan har inte accepterats av sonen. Han är inte elak mot morfar bara allmänt ointresserad helt enkelt. Morfars lilla ögonsten är vår yngsta dotter(3år) som är sjukt duktig framåt pratar massor och är väldigt glad öppen och social. Hon har inte autism i alla fall. Jag har nämligen en äldre dotter också med autism/adhd sonen och dottern är dock väldigt olika trots att dom har samma diagnos. Hon(äldre dottern) är 7,5 år. Har 4 barn allt som allt.

Ja min son har inte adhd utan "bara" autism. Han har autism utan utvecklingsstörning. Så normal intelligens vilket känns skönt. Samma med äldre dottern. Ingen utvecklingsstörning där heller.

Va bra att ni tycker att hjälpen ni fått från autismcenter är bra och att dom är duktiga. Känns bra och tryggt, nu vet jag inte hur framtiden kommer se ut men att ha bra hjälp är a och o tycker jag. Åh va synd att hans resurs slutade och att nu få en resurs som inte visar samma engagemang. Det låter inte alls bra, han måste ha någon som han trivs med för hur annars ska han då kunna fortsätta att utvecklas och må bra.

Min dotter är dålig med ögonkontakt men bra med kroppskontakt, hon gillar kramar och pussar. Min dotter är också lite så att hon väljer att vara social med vissa och mindre med andra. Vi kan ha vänner över som hon fullständigt struntar i och sen så kan hon vara jättesocial med t.ex en läkare.

På tal om vänner , hur har andra i er omgivning varit innan/och efter er sons(och dotters) diagnos? Jag har haft det jättejobbigt, vissa som man trodde var ens vänner visade sig vara så elaka med sina kommentarer." Varför pratar hon inte, alla 2 åringar pratar" , " Pratat hon fortfarande inte"

Va skönt att både har normal intelligens.

Just nu vet jag inte vad diagnosen kommer bli på henne, dom säger just nu att hon är ju fortfarnde så liten för att kunna göra en utvecklingsbedömning.

Min dotter är mitt första barn

Ja hon är för liten för den bedömningen. Så det kommer dom vänta med. Omgivningen är som vanligt. Jag visste innan han fick diagnosen att han var autistisk. Ville bara ha det på "papper" så han fick mer rätt till hjälp och sånt han behöver. Jag kommer ihåg en gång på när han var ca 3år och vi just börjat utredningen. Skulle hämta honom på förskolan och alla barn sprang runt och lekte som "normala" barn. I ett hörn på gården stod min son och öppnade och stängde en papperskorg helt maniskt. Han visade inget intresse för något omkring honom. Bara stod där och öppnade och stängde och öppnade och stängde. Och så hade han stått i en kvart enligt personalen. Så typiskt och tydligt autistiskt. Och jag tänkte där och då. Ingen tvekan om saken. Min son ÄR autistisk och jag hade rätt. Jag är och var väldigt öppen med hans diagnos. Frågar folk varför han "beter" sig som han gör både folk vi känner och främmande människor så säger jag som det är. Att han är autistisk och att det är därför han har ett visst annorlunda beteende. Sen berättar jag gärna vidare om folk vill veta mer. Jag hjälper inte honom genom att hymla med hans diagnos. Jag vill att folk som inte förstå ska börja förstå och få en förklaring på varför han är som han är. Han är helt fantastisk och jag skulle inte byta honom mot något. Han är världens snällaste djurvän. Alla djur från den minsta lilla myra till den största elefanten är "sååååå DULLIGA" enligt sonen och så putar han med munnen när han säger det. Och han är så mild och snäll med katter hundar och kryp. Min underbara lilla kille.

Jag jobbar med autistiska barn också. Har jobbat med det i ganska många år nu så kanske var därför jag kände igen "tecknen"
på sonen innan han fick diagnosen bekräftad?

Jag älskar också min dotter för den hon är . Och tack vare att hon är som hon är så har jag börjat uppskatta de små sakerna i livet. Psykologen nämnde att autistiska barn utvecklas också men på ett annorlunda sätt. Det ända jag önskar är att hon ska kunna kommunicera prata och förstå, livet skulle bli lite enklare för henne då vi skulle kunna förstå henne och hon skulle kunns förstå oss. Resten ser vi som en del av hennes personlighet. Aha då visste du iallafall vad autism var och hade mer kunskap om det än mig.Jag hade ingen aning och gjorde som dom flesta - googlade. Jag sökte språkförsening(ända sedan hon var 18 månader) och så såg jag en tråd här på familjeliv "rädd att mitt barn har autism" klickade och när jag läste, viftar med händerna går på tå så föll alla bitarna på plats, just då och där blev jag förkrossad. Men nu känns det lite bättre, vi får hjälp, det går framåt. Det var jobbigt ett tag då jag hade tagit upp det här med min dotters språk sedan 18 månaders åldern med bvc-sköterskan men dom tog inte hänsyn till min oro . Jag sökte själv, kontakte BUMM läkare och BUP själv. Om jag hade lyssnat på bvc så skulle jag inte fått någon hjälp tills hon skulle vara 3 år( bvc sa att dom inte gör något tills barnet blir 3 och det stämmer ju inte alls enligt vår psykolog. Vi bytte också bvc och självklart så såg bvc sköterskan där det jag såg.

" sååå DULLIGA" awww sö söt din son verkar vara.

Känns jättebra att kunna prata med någon som har varit/är i samma situation som en själv.

Kunde din son vinka eller peka? Min dotter kan fortfarande inte peka eller vinka utan hon drar mest mig i handen när hon vill visa mig eller ha något eller ger mig t.ex muggen när hon vill ha vatten

Nu pekar han men som mindre nej. Han kommer också och hämtar oss när han vill visa något. Men nu när han kan prata har det hänt massor vad gäller att göra sig förstådd. Han är inte lika frustrerad längre när vi inte förstår honom. Vi märker att han mår bra(ja förutom detta med resursen då) men i övrigt har det verkligen hänt massor. Är som en helt annan unge. Han var inte så intresserad av världen runt honom som bebis. Bara låg och log och var nöjd hela tiden haha.

Åhh va glad jag blir av att höra att han har utvecklats det ger mig så mycket hopp. Nu vet jag att alla barn med autism utvecklas olika men ändå. Förut trodde jag att hon aldrig skulle kunna prata då hon passerat den åldern som är "normalt" men efter att ha läst runt så verkar det vara som att autistiska barn är "sena"( sena för vad som anses normalt , men inte sent för att vara autistisk) med att prata, som din son t.ex Men visst man är orolig och kommer vara det iallafall tills dagen hon säger sitt första ord. Sen finns det ju också dom som inte börjar pratar men hittar ändå sätt att kommunicera på. Just nu känns det viktigt med språkförståelse för oss. Precis som du säger - frustrationen. Den är jättejobbig just nu. Hon är för övrigt en glad och rolig liten tjej men t.ex så ska hon alltid leka i parken innan vi går någonstans eller kommer tillbaka från något ställe, men det går inte alltid då man måste passa tider ibland som t.ex läkartid. Och då blir det jobbiga utbrott med massa tårar.

Hon var en typiskt utvecklande bebis som liten. Hon jollrade och sa saker som "baba" och "dada" vid 9 månaders åldern. Satt stadigt vid 6 mån och gick vid 11,5 mån. Men sen vid 14 månaders åldern så försvann all baba och dada. Mindre ögonkontakt.

Fast sen så kommer jag ihåg att hon aldrig kunde sträcka ut tungan vid 6 mån(?) Jag läste någonstans om bebis utveckling och om att bebisar ska kunna sträcka ut tungan och lipa när föräldern gör det och det kunde hon inte, men det tänkte jag inte så mycket på då.

Det här är ju så svårt, alla autistiska barn är så olika , har läst om vissa som kunnat prata i meningar men sedan tappat det. Det är därför jag litar mer på föräldraras( med autistiska barn) åsikter om autism och utveckling jämfört med experternas. För ändå om vissa saker stämmer så stämmer inte andra. Speciellt det här att autistiska bebisat aldrig börjar säga baba och dada. Det stämmer inte alls för min tjej.

Jag tror personligen inte på att "bota" autism då jag inte anser att det är en sjukdom utan ett sätt att vara men jag tror starkt på att våra autistiska barn kommer att utvecklas och behöver hjälp för att kunna göra det.Sen så finns det säkert andra saker som kan göra autismen värre som behöver behandlas(intolerans,allergi)men inte själva autismen.

Har du läst några bra böcker om autism? Något bra boktips?

Jag kollade på filmen "Temple Grandin" om Temple Grandin och tyckte den var jättebra . Ingen "bota autism story" utan mer om att acceptera autism, hitta sätt för att klara av olika delar i livet. Att vara autistisk är "diffrent , but not less" som dom säger i filmen.

Oj nu blev mitt inlägg långt förlåt! :-P

Sonen var också tidig motorisk. Satt vid 4mån gick vid 11mån. Han började säga buss och bil vid 18 mån men sen försvann allt och han började med ett eget språk. "Babi" "biba" "babiba" "veppaveva" och andra påhittad ord. Lät så kul när han "pratade"

Du kanske ska börja med tecken? Tecken som stöd är ett bra hjälpmedel för barn som inte pratar på annat vis. Man kan också använda pex med bilder. Finns massa sätt att visa vad man vill utan att använts talat språk.

Haha gulligt med egetspråk

Ja pecs tror jag kan vara något då jag märkt att min dotter förstår bättre i bild.

Teckenspråk får jag nog vänta med tills remiss med hab tror jag, det var vad vår bup psykolog sa.

Men med pecs kan jag nog ta bildern på hennes favorit saker och använda dom.

Går din son på en vanlig förskola eller en förskola för autistiska barn?

Min dotter kommer börja på en förskola(vanlig) nu tills augusti. Jag har varit i kontakt med förskolechefen och berättat om min dotter och vår situation.

Lät bra och tryggt att veta att dom har under åren haft autistiska barn som gått hos dom. Och hon sa också att dom har ett sammarbete med habiliteringen och senare när min dotter får en diagnos så kommer någon av deras pedagog alt anställa en ny pedagog för att hjälpa henne med träningen.

Kändes tryggt och bra , kanske lite orolig men vilken förälder är inte det när ens barn börjar förskola.

Jag tycker att det skulle vara bra för henne att gå i en vanlig förskola då hon kommer se andra barn och lära sig av dom.

Sonen går i en vanlig förskola med egen resurs. Han har fått kompisar som väljer hans sällskap och som bjuder honom på sina kalas. Känns bra och det värmer i hjärtat att veta att andra barn tycker om honom trots att han är annorlunda.

Men gud va underbart att ha kompisar och gå på kalas. Aa det är något som skrämmer mig , att hon inte ska bli bjuden på kalas.

Hej! Vet att tråden är gammal!

Jag har en son som är 4 år med autism.

Och en dotter som är "normal".

Vi ses gärna! Vi bor i hässelby!