Ett liv i kaos
Jag är 41 år gammal, gift med en kvinna som jag har varit tillsammans med i 15år. Vi har en dotter på snart 13 och en son på 3 år, sonen är autistisk och vårt liv har varit upp o ner sen grabben föddes. Han har förutom sin autism ett relativt allvarligt fysiskt problem, vilket innebär att vi är ständigt oroliga för honom och han har varit inlagd på sjukhus ett antal gånger.
Vi har absolut inget liv utöver att ta hand om vår son som tar extremt mycket tid. Han får ofta anfall/utbrott i form av gallskrik och slänger sig ner på golvet och sparkar och slår, vi kan då inte titta på honom eller prata med honom då det bara gör det värre.
Dottern som är i en känslig ålder mår såklart inte bra av det här, hon är van vid att vara i centrum men sen hennes bror föddes finns det i princip ingen tid över till henne.
Min fru och jag delar bara hus och det enda vi pratar om är vår sons tillstånd och vardagliga problem som måste hanteras. Vi har inget socialt kontaktnät alls längre pga. att vi behövt fokusera på sonen.
Jobbet har blivit svårt att klara av, att fokusera på uppgifter är tungt. Har ett tjänstemannaarbete som kräver detaljuppföljning hela tiden och har ansetts som en viktig resurs på företaget tidigare, men jag känner att jag har svårt att hantera arbetet nu.
Det finns så mycket att skriva men det är svårt att summer i ord....
Jag vet egentligen inte varför jag skriver den här tråden men antar att jag behöver få input från några helt utomstående.
Tacksam för alla tankar som ni får när ni läser det här.
Mvh,
En mycket trött pappa som inte riktigt förstår meningen med livet längre.