Ni som fött vaginalt - hur upplevde ni bristen på kontroll?

Jag tror att en sak som gör att jag har svårt att släppa kontrollen är att jag fått ett flertal felaktiga och konstiga besked inom sjukvården tidigare. I en situation blev jag inte tagen på allvar när jag påstod att något var fel, blev bara bortviftad och hemskickad..och sen visade det sig att jag hade rätt och att det var ganska allvarligt. För bara några månader sedan fick jag veta av en läkare att jag är infertil och inte kommer att kunna bli med barn, inte ens någon ide att försöka med ivf. Vilket sedan visade sig inte stämma. Samt även en situation där jag ville ha hjälp med en ganska banal sak och fick höra att mitt problem inte fanns utan satt i huvudet på mig. Jag är ganska säker på att ingen av dessa personer eg menade något illa...men sammantaget blir det ganska svårt för mig att känna att det bara är att slappna av och ge sig in i det hela. :( det känns som att jag hela tiden måste kunna stå på mig och utvärdera vad som sägs och händer...och det verkar ganska omöjligt i en förlossningssituation :/ Dessutom är jag mot bakgrund av detta väldigt rädd för förlossningsskador och att om en sådan uppstår som inte läker bra så kanske jag återigen inte blir tagen på allvar och får gå med allvarliga men resten av livet. 

Vad härligt att så många berättar, tack!

Det är nog också så att en stor del av min rädsla handlar om rädslan för att spricka och få bestående men. Lever ett väldigt aktivt liv idag och skulle väldigt gärna fortsätta göra det även efter att jag fått barn. Det låter heller inte som att det är särskilt lätt att bli tagen på allvar och få hjälp om man skulle råka ut för en sådan skada. :O