Förlorar på att praktisera jämfört med att bara gå hemma...

Måste få skriva av mig lite...

Bakgrund/lång historia kort(are): Jag är en kvinna 30+ som sedan några veckor tillbaka arbetstränar på 50 % efter en längre tids psykisk sjukdom (däribland den berömda väggen) och ett flertal neuropsykiatriska funktionshinder i bagaget.

Stortrivs i miljön jag hamnat i, med undantaget att jag rent ekonomiskt förlorar på praktik gentemot att bara drälla omkring hemma... Jag måste själv bekosta resorna till och från arbetsplatsen, där FK endast bistår med kanske 1/3 av det ursprungliga beloppet (och ändå betalar ut flera hundra kronor mindre i månaden än när jag var sjukskriven).

Praktikplatsen trivs bra med mig och ser gärna att jag går upp en dag i veckan... Tror jag det, de behöver ju inte punga ut en krona för att ha mig där! Tvärtom misstänker jag att de får en månatlig ersättning mot att erbjuda mig en plats, så jag inser mycket väl att de är nöjda och belåtna... Någon anställning har man visst inte råd med heller, nä nä... tror jag det. Klart jag känner mig bitter.

Kan tillägga att då jag var förtidspensionär och uppbar aktivitetsersättning för x antal år sedan, landade min totala inkomst (med bostadstillägg inräknat) på strax under 10000(!) kronor... Lägg därtill att mitt busskort var rejält rabatterat och jag fick diverse aktiviteter (däribland årskort på simhallen) bekostat av kommunen...

Idag när jag går och gör rätt för mig åtminstone 20 timmar/veckan, får jag endast ut 5000 kronor i sjukpenning och tvingas ansöka om kompletterade försörjningsstöd (det som tidigare hette "socialbidrag") omgiven av personer mer både missbruksproblematik och kriminell bakgrund - som sannolikt inte går iväg och arbetstränar om dagarna, för att komma upp i en nivå av existensminimum... Förlåt för unken människosyn, men jag varken dricker alkohol eller röker för mina pengar. Lever ett sunt liv med mycket motion. Har t.o.m. en akademisk utbildning i botten (åtminstone på grundnivå). Är dock rejält stresskänslig och psykiskt skör, så har inte fixat att bli så långvarig på mina olika projekt som den öppna arbetsmarknaden erbjuder, men jag vill ändå hemskt gärna göra rätt för mig i allt det här, och på min nuvarande praktikplats får jag precis det stöd och den mentala hjälp jag behöver: lugn och ro, ingen stress och press för fem öre. Rimligt ställda krav där jag t.o.m. kan dra nytta av ämneskunskaperna jag fick via mina tidigare universitetsstudier.

Totala intäkter idag: ca 7000 allt som allt...

Idag lönar det sig inte att praktisera på den här nivån, trots att det skulle kunna innebära att jag äntligen kan ta mig vidare från det här hemska stadiet, för de ekonomiska incitamenten lyser helt med sin frånvaro som det ser ut just nu. (Kan också tillägga att jag så nyss som förra veckan blev tvungen att tacka nej till ett timvik jag blev erbjuden, för lever man på försörjningsstöd tillåts inga insättningar på kontot. Då ryker de månaden därpå...)

Vid månadsskiftet kommer det ske ett uppföljningsmöte där jag förväntas delta och ge min syn på saken. Ingen av de berörda har hittills reagerat på den låga ersättning jag får och förstår inte alls min oro i det hela... Visst, hade de själv tyckt det var rimligt att leva på så lite pengar sett till omständigheterna?

Jag har inte rätt till bostadsbidrag då jag inga barn har, samt sedan länge passerat 28 års ålder.

Kan jag inte väldigt snart bli erbjuden någon form av lönebidragsanställning (googla) kommer det bli mycket svårt för mig att motivera fram en fortsättning, detta samtidigt som att jag verkligen kommer till min rätt på den praktikplats där jag befinner mig just nu (intellektuellt hög nivå - som natt och dag jämfört med på socialkontoret...) Jag vill verkligen inte avstå min plats i förmån för andra mer lågkvalificerade jobb som riskerar att bränna ut mig igen.

Vad skulle ni ha gjort i min situation?

Något jag har svårt och förstå är varför vissa har så svårt och se långsiktigt. Ens första jobb exempelvis är inte det bästa och det högst betalda vanligtvis utan man måste ta det i steg och klättra uppåt. Och detsamma gäller ju din situation. Hur skall du någonsin komma vidare eller bli anställningsbara om det ända du gjort är att rulla tummarna i x antal år? Nu får du erfarenhet, får visa vad du går för osv å kan komma vidare enklare till en riktig anställning med riktig lön.

Måste få skriva av mig lite...

Bakgrund/lång historia kort(are): Jag är en kvinna 30+ som sedan några veckor tillbaka arbetstränar på 50 % efter en längre tids psykisk sjukdom (däribland den berömda väggen) och ett flertal neuropsykiatriska funktionshinder i bagaget.

Stortrivs i miljön jag hamnat i, med undantaget att jag rent ekonomiskt förlorar på praktik gentemot att bara drälla omkring hemma... Jag måste själv bekosta resorna till och från arbetsplatsen, där FK endast bistår med kanske 1/3 av det ursprungliga beloppet (och ändå betalar ut flera hundra kronor mindre i månaden än när jag var sjukskriven).

Praktikplatsen trivs bra med mig och ser gärna att jag går upp en dag i veckan... Tror jag det, de behöver ju inte punga ut en krona för att ha mig där! Tvärtom misstänker jag att de får en månatlig ersättning mot att erbjuda mig en plats, så jag inser mycket väl att de är nöjda och belåtna... Någon anställning har man visst inte råd med heller, nä nä... tror jag det. Klart jag känner mig bitter.

Kan tillägga att då jag var förtidspensionär och uppbar aktivitetsersättning för x antal år sedan, landade min totala inkomst (med bostadstillägg inräknat) på strax under 10000(!) kronor... Lägg därtill att mitt busskort var rejält rabatterat och jag fick diverse aktiviteter (däribland årskort på simhallen) bekostat av kommunen...

Idag när jag går och gör rätt för mig åtminstone 20 timmar/veckan, får jag endast ut 5000 kronor i sjukpenning och tvingas ansöka om kompletterade försörjningsstöd (det som tidigare hette "socialbidrag") omgiven av personer mer både missbruksproblematik och kriminell bakgrund - som sannolikt inte går iväg och arbetstränar om dagarna, för att komma upp i en nivå av existensminimum... Förlåt för unken människosyn, men jag varken dricker alkohol eller röker för mina pengar. Lever ett sunt liv med mycket motion. Har t.o.m. en akademisk utbildning i botten (åtminstone på grundnivå). Är dock rejält stresskänslig och psykiskt skör, så har inte fixat att bli så långvarig på mina olika projekt som den öppna arbetsmarknaden erbjuder, men jag vill ändå hemskt gärna göra rätt för mig i allt det här, och på min nuvarande praktikplats får jag precis det stöd och den mentala hjälp jag behöver: lugn och ro, ingen stress och press för fem öre. Rimligt ställda krav där jag t.o.m. kan dra nytta av ämneskunskaperna jag fick via mina tidigare universitetsstudier.

Totala intäkter idag: ca 7000 allt som allt...

Idag lönar det sig inte att praktisera på den här nivån, trots att det skulle kunna innebära att jag äntligen kan ta mig vidare från det här hemska stadiet, för de ekonomiska incitamenten lyser helt med sin frånvaro som det ser ut just nu. (Kan också tillägga att jag så nyss som förra veckan blev tvungen att tacka nej till ett timvik jag blev erbjuden, för lever man på försörjningsstöd tillåts inga insättningar på kontot. Då ryker de månaden därpå...)

Vid månadsskiftet kommer det ske ett uppföljningsmöte där jag förväntas delta och ge min syn på saken. Ingen av de berörda har hittills reagerat på den låga ersättning jag får och förstår inte alls min oro i det hela... Visst, hade de själv tyckt det var rimligt att leva på så lite pengar sett till omständigheterna?

Jag har inte rätt till bostadsbidrag då jag inga barn har, samt sedan länge passerat 28 års ålder.

Kan jag inte väldigt snart bli erbjuden någon form av lönebidragsanställning (googla) kommer det bli mycket svårt för mig att motivera fram en fortsättning, detta samtidigt som att jag verkligen kommer till min rätt på den praktikplats där jag befinner mig just nu (intellektuellt hög nivå - som natt och dag jämfört med på socialkontoret...) Jag vill verkligen inte avstå min plats i förmån för andra mer lågkvalificerade jobb som riskerar att bränna ut mig igen.

Vad skulle ni ha gjort i min situation?

och hur kan man få säga nej till jobb och ändå vara berättigad försörjningsstöd? Givetvis så minskar försörjningsstödet om du ökar dina intäkter, hur tänkte du nu? Riktigt korkat å säga nej till jobb, dina bidrag borde dras in!

Tanken är väl inte att det ska vara lönsamt utan att det inom kort ska leda till att du kan få ett riktigt jobb med skälig lön. Alla som praktiserar som en del av sina högskolestudier dras ju med samma problem (och lever dessutom på lånade pengar under praktiken). Ta upp det på uppföljningsmötet och se hur arbetsgivarens anställningsmöjligheter ser ut de närmaste månaderna.

Hade du själv kunnat tänka dig att jobba en dag utan att få en krona extra för besväret? Gräv gärna fram en person som kan tänka sig det, är du bussig... Lätt att tala om för andra hur de ska göra. Självklart ska det _löna_ sig att arbeta oavsett.

Hade de kunnat erbjuda mig - säg - 10000/månaden, motsvarande den summa jag fick som förtidspensionär eller nivån på en vanlig halvtidslön - fine. Då hade jag tackat ja utan tvekan.