Är barn mer överbeskyddade idag jämfört med tidigare?

Hon har ju trafiktränat hela sitt liv egentligen och kan det där med röd och grön gubbe, ändå tar det emot. Det är bara att släppa taget och hoppas på det bästa tror jag.
Själv gick jag aldrig på fritids. Hängde med en kompis och vi bakade, cyklade iväg till köpcentret osv och det var aldrig några problem eller någon förälder om ringde och oroade sig.

Kanske det hjälper att ni under en period låter henne gå själv men säg 20 meter före er? Så pass långt bort att ni inte med lätthet kan springa fram och "hjälpa till" men ändå hinna se vad som händer? Om allt funkar kanske ni sedan kan känna att ni vågar släppa henne själv. Jag växte upp i en liten stad men behövde korsa en väldigt farlig gata med dold sikt och utan trafikljus i början av min vandring, de första månaderna följde min mamma mig över denna gata och jag fick sedan gå resten själv. Kanske en sådan lösning också kan hjälpa föräldrahjärtat?

Man kanske kan börja med att man följer med barnet större delen av vägen eller möter på halva vägen? Lite så gjorde vi när sonen började gå själv. Och visst jag håller med om att det kan kännas ängsligt men det är som ni säger, att man måste släppa taget och hoppas att det funkar. Saker kan ju hända även om barnen är äldre också, det kommer man aldrig ifrån.

Jo nog är vi mer beskyddande nu och jag får erkänna att jag nog är ganska bra på det fast jag försöker låta bli.

Här tog det dock en drastisk vändning när jag fick en fraktur i knäleden i en skidolycka på Ny År. Som ensamstående mamma till en 8 åring blev det många rutiner som fick ändras och jag måste säga att sonen har vuxit enormt med det ansvar han fått. Han älskar att gå hem själv efter skolan och skulle nog gärna gå dit själv också om han fick. Tyvärr måste han passera en korsning med mycket stressad morgontrafik så jag är inte riktigt redo för det än så fram tills jag kunde börja köra igen fick han skjuts av en klasskamrat.

Här om dagen fick jag förresten erbjudande om en klocka/mobiltelefon med gps sändare så jag via en app skulle kunna se var min son är hela tiden. Största argumentet för att jag skulle behöva den var tydligen att det är så vanligt med kidnappningar nu för tiden. Blev i princip anklagad för att vara olämplig förälder när jag inte ville ha denna övervakningsmanick med medföljande abonnemang på bara typ 179:-/månad.

ja jag tycker det är skillnad. 
Jag är född 1970. Jag fick husnyckel när jag var 7, jag hade en dagmamma men från det jag var 8 år slutade jag gå till henne utan var ensam hemma efter skolan tills någon annan kom hem. 
Vi bodde på landet, jag åkte buss en mil fram och tillbaka till skolan varje dag från jag var 7 år, utan att någon följde med eller hade koll.

Minns att vi fick gå ner till sjön och bada ensamma om somrarna, min granne och jag, från det vi var ca 9 för då hade jag lärt mig simma. Mina föräldrar har ingen aning om olika incidenter som hände oss. Jag minns tex hur jag simmade under bryggan, smällde i huvudet i den och simmade fel när jag skulle ut så jag höll på att få slut på luften och svimma. Klarade mig precis. Vi var nere vid sjön i timmar varje dag på sommaren. 

Vi cyklade utan hjälm  det fanns ju inte då. En gång körde jag omkull, var nog ca 10 år. Jag skadade mig ganska illa så vi fick uppsöka läkare. Fick bandage på båda knäna och en armbåge. Cyklade ensam, tror inte ens jag hade sagt till någon att jag stack iväg hemifrån. 

Min kompis och jag var ute i timmar, stack iväg till skogen eller sjön eller deras ladugård eller vad som helst. Ingen hade en aning om vad vi gjorde. 

Idag är jag förälder till två tonåringar. Vi bor mitt i stan. Jag hade riktig ångest när de gick i lågstadiet och skulle börja gå till skolan utan oss för de hade 4 övergångsställen att passera. Mina barn fick hemnyckel vid ca 10 års ålder + en mobil så man skulle kunna ha kontakt med dem. fanns ju inte när man var liten själv. Innan dess gick de på fritids. Det fanns inte när jag var liten. 
Mina ungar har knappt åkt buss för vi har alltid bott mitt i stan och mest cyklat eller gått. Tveksam till om mina barn ens vet hur man gör för att köpa en bussbiljett nuförtiden. 

Jag skulle aldrig i livet låtit mina barn gå ner och bada ensamma i flera timmar i sjön när de var 9 år, som jag fick för mina föräldrar. 

det finns nog fler exempel

(ja) Min kompis och jag var ute i timmar, stack iväg till skogen eller sjön eller deras ladugård eller vad som helst. Ingen hade en aning om vad vi gjorde. 

Mina sommarlov var en enda lång rad av utflykter i skogar och kärr med min kusin. Vi kunde ha drunknat utan att en kotte ens visste var vi var nånstans. Lite galet när man tänker efter faktiskt.

Min dotter började gå till och från skolan i ettan, iallafall när hon själv ville. En kilometer drygt, men i princip inga vägar att korsa.

Halvvägs till skolan bodde hennes kompis. Hennes skolväg var: förbi en kyrka, nedför en vacker slänt och över en äng. Kunde komma enstaka bilar men det var ju trottoar eller gångväg hela vägen. I trean pratade jag med hennes föräldrar och de kommenterade att hon var ju inte riktigt mogen för att gå själv än...

Oj, ja just vad det gäller vatten har jag väldig respekt för det. Skulle absolut inte släppa iväg mina barn ensamma vid 9 års ålder. Nu kan min son inte simma ännu heller så det finns inte ens på kartan. Men han skulle inte få gå själv även om han kunde simma.

Samma sak att cykla utan hjälm, det är ju bara dumt. 

Så visst var det inte bara bättre förr. Men det får inte gå till överdrift åt andra hållet heller.

Nä det verkar vara väldigt olika detta med hur föräldrar tänker. Men att ett barn i trean inte alls får röra sig ute fritt t.ex. till och från skolan i ett lugnt område, det är att överbeskydda. Man undrar - när ska barnet få börja med det? Och hur känns det för ett barn som inte får gå ut själv och röra sig fritt om kompisarna får det?

När ska ungarna lära sig hur samhälle fungerar om de aldrig får ta eget ansvar över sig själva? Ska hela högen bli söndercurlade så att mamma måste komma och tvätta och städa åt dem när de flyttar hemifrån?

(Fjantiga föräldrar) nej, jag tänker inte tvätta och städa åt mitt barn. Jag lovar.
Hon är redan nu bevandrad i hur tvättstugan funkar.

Min son fick också börja gå själv till och från skolan i 1an. Oftast med en kompis. Han kan vara hemma själv, men går hellre på fritids där kompisarna är.

Nu är han 11 och åker ibland tåg eller buss till fritidsaktiviteter. Sen brukar jag hämta honom där. Vi bor i utkanten av en medelstor stad och det är ca 3 km till dessa fritidsaktiviteter. 

När han började 3an började han träna på att åka tåg till och från sin pappa till skolan. Nu gör han det helt på egen hand. 

En del av kompisarna har liknande ansvar, men en del blir körda överallt.