Tack alla ni som svarat! Det hjälpte mig att förbereda mig lite i den hemska situation som varit.
Tänkte att jag skulle återkoppla ifall nån annan har en liknande fråga. Tyvärr så är min historia inte den bästa.
Redan kvällen innan kände jag av smått mensvärk. Var orolig att det skulle sätta igång under natten men inget sånt hönde. På morgonen hade jag som små värkar med bara några minuters mellanrum. De gjorde ont men var överkomliga.
Vi kom in till sjukhuset kl 8 som det var sagt två dagar innan. Blev tilldelade ett rum och fick papper att skriva på. 8.40 hämtades papprena men ingen kom med information om vad som skulle hända under dagen. Tänkte att de kanske hade mycket att göra.
Vid runt 9.15 ringer vi på klockan och frågar vart vår information tagit vägen. Smått irriterade och illa till mods då det var tillräckligt jobbigt att ens vara där. Vid 9.30 kommer en läkare och berättar hur det hela skulle gå till. Sa då att jag hade som värkar och att de gjorde ont. Hon skulle hämta smärtlindring. Hon sa även att en bm skulle komma in med slidtabletterna som skulle tas.
Inte förrän vid 10 kom bm, fick då citidon. En sköterska kom och lade in en metallpotta i toaletten... Det var där i barnet skulle komma. Kände mig så tom och ledsen att mitt barn skulle komma i nåt så kallt och hårt! Men de sa att det är så det går till.
Runt elva var maken tvungen att gå och fixa lunch till lillen som var med. Kändes jobbigt.
Vid 11.15 hade värktabletterna inte hjälpt nåt, istället hade värkarna blivit mer smärtsamma. Kallade på bm och hon hämtade morfintablett och satte infart så jag kunde få morfin där nästa gång.
Vid 11.40 kände jag att smärtan liksom drogs neråt. Fick i princip springa till toaletten. Väl där förstod jag vad som skulle hända. Ringde på bm, sköterska, vem som helst!! Men det dröjde många långa minuter innan nån sköterska kom. När det väl kom en hade barnen kommit ut. Grät ut till sköterskan att hämta bm NU! Barnet har kommit!! Men sköterskan som jobbade den dagen verkade inte helt frisk så hon ställde sig med sitt ansikte rakt i mitt och bad mig upprepa. Vilket jag gjorde, högre och mer frustrerad men också chockad och rädd. Hon gick iväg och efter flera minuter kommer hon med bm. Då hade även moderkakan kommit ut. Jag satt och grät på toaletten, skakade otroligt mycket (chock?) och fick hjälp till sängen. Väl där kunde jag ta min telefon och texta till maken med skakiga händer att barnet kommit ut. Han kom snabbt och vi kramades och grät länge länge.
Sköterskan kom in och sa att nu fastar jag. Sen skyndade hon sig iväg. Jag var helt matt och ledsen och förstod inte varför. Hon gav ingen förklaring och jag han inte fråga varför heller.
Efter en stund kom de in med vårt lilla barn. En liten liten bebis, runt 14 cm lång (mina mått) så liten och söt, men mer som gjord av gelé, så ömtålig och mjuk såg han ut att vara. Han hade en liten vätskeansamling vid käken för han legat ett tag i magen.
Jag sa att jag hade velat ha hand och fotavtryck men såg att det inte hade varit möjligt med honom som han var. Hans händer såg alldeles för mjuka och sköra ur så de skulle nog gå sönder om man bara nuddade.
Vi fick ha honom hos oss ett tag och jag tog lite bilder.
Maken var tyvärr tvungen att åka för att hämta våra äldre barn på förskolan.
Hela dagen var fylld av sorg. Jag grät igenom hela dagen och var helt matt när klockan var runt 16. Kunde inte röra mig alls.
Läkare eller bm kom med info men jag hade knappt ork att lyssna. Jag stannade en natt för att vila upp mig.
Hela denna upplevelse var så fruktansvärt hemsk och jobbig. Jag hade hoppats på att få mer stöd av vården när jag var där men det fick jag inte. Det kändes så kallt och ovälkommet alltihop :(
Jag bad att de skulle obducera varför detta skett men inget svar än.
Själsligt mår jag fortfarande dåligt. Jag känner sån enorm sorg och saknad. Det hugger i hjärtat varje gång jag ser en syskonvagn, för vi hade planer på att köpa en när bebisen skulle komma. Eller när jag ser gravida. Min syster är gravid och det för så ont att veta att jag också skulle kunnat vara det samtidigt som henne :( och min inställning att få vara hemma med minstingen och bebisen.... Jag har så svårt att släppa den och lägga om planeringen helt. Maken vill att jag ska söka jobb omedelbart pga vår ekonomi. Men jag orkar inte!! Jag klarar inte av att gå till nåt jobb nu såhär tätt inpå! Lillen har inte ens fyllt ett och jag tyckte det är för tidigt att gå på förskola redan nu!
Ibland säger han sig förstå men dagen efter kan gnället om ekonomin komma igen. Jag blir så ledsen och nere när han inte förstår.
Jag orkar knappt träffa mina släktingar, både de som vet vad som hänt och de som inte vet nåt. Jag vill inte spela falskt glad, jag kan bara inte göra det.
Tack till er som orkat läsa ända ner hit.
