Får ångest av att dejta honom!?

Nån som känner igen "relationsångest"?

Kan känna igen mig i det!
Jag får ångest över att jag nu ska vara med honom, leva med honom, skaffa barn och hus osv.
Att jag ska leva med NÅN ÖVERHUVUDTAGET ger mig ångest.

Varför? Ja, säg det. För att det känns som ett sjukt jobb och jag är bergochdelbana känslomässigt. Det känns bara som att varje dag är en inre kamp och då får jag ångest över att jag inte VILL ha det så!

Hur hanterar man relationsångest?

Hur menar du?

Ja... jag känner att förändringen är hemsk! Alltså min kropp reagerar på den, och jag som väntat på att träffa någon för jag tänkt att det ska bli så himla KUL och BRA! Så vill jag bara sticka och min hjärna håller på gå bananas :(

Men mina känslor, har det något att göra med att han är fel....?
Jag har ju inte fallit tillräckligt för honom så jag har en inre press att MÅSTE bli kär NU! Den ger ångest.... jag får ångest för att jag kanske inte kommer bli kär och att jag inte kommer kunna lämna heller...
Ångest för att bli kär.... ångest för allt.

Jag vill ju vara med honom :( men ångesten står ivägen för känslorna!
Hur gör man då?

Jag äter homeopatmedel men det hjälper inte riktigt. Har gått hos en 6 månader och hon försöker hitta rätt, men inte framme än.
Inget mot ångest som jag tar dagligen, nej.
Jag går och pratar med någon på min hälsocentral som jag har stort förtroende för! Ska dit imorrn igen och det känns såååå skönt. Och jag har berättat allt för killen jag dejtar, han står dock kvar och tycker om mig, jag som trodde jag skulle skrämma iväg honom när jag berättade om mina "demoner" :)
Därför känner jag att han verkligen är att satsa på, känner mig trygg med honom för han dels står kvar, men dels vet om min problematik. Men ju mer jag försöker tvinga fram kär-känslan, desto längre bort skjuter jag den...
Jag har aldrig varit kär förut, bara i killar jag inte kunnat få och då går det ju släppa fram känslorna för dom är ju "utom räckhåll", killen jag dejtar nu vill ju va med mig och då blir det genast seriöst och 'farligt'.

Jag är rädd för att ... jag vet inte? Om jag väljer rätt, antar jag. Att jag "satsar på rätt häst"

Till saken hör att killen jag dejtar nu är raka motsatsen till killar jag brukar dras till.
Jag har sett mig leva med en man som är på ett visst sätt och intresserad av vissa saker. Så dök den här killen upp som inte alls har dom intressena eller kommer ge mig det liv jag sett framför mig, men jag kände ändå för honom men då kom ångesten för att jag typ "är med nån som jag egentligen inte vill vara med"

Att han inte passade in i mallen, på nåt sätt. Skitkonstigt jag vet.

Men det är som så konstigt, jag har ju dejtat killar förut som känt mer än mig, men då har jag typ mått bra av bekräftelsen och dejtat länge utan att bli kär, och sen lämnat.
Men med den här killen blir jag typ skraj! Att jag vet att jag kan bli kär men han "hann före" så nu känner jag bara press. Typ så.
Hade jag haft kontrollen, eller att jag kände mer än honom, hade jag fallit. Varför funkar jag så!?

Jag vet att jag kan bli kär, men med lite tid. Nu fick jag inte den tid jag behövde för han blev kär efter dag 1.

Precis! Bulls eye. Och vad gör man då? :D

Ja nånting måste göras! Vi har nu kommit fram till att vi ska va vänner (with benefits?) tills jag löst det jag behöver lösa med mig själv. Till saken hör också att jag pluggar och jobbar och alldeles för mycket av dem båda, så jag är rätt slut i kroppen och knoppen... Svårt att släppa in nån för jag har typ inte energin. Nej jag vet inte, nånting är det just nu för såhär har jag aldrig reagerat tidigare!

Han har också blivit lite mosig efter allting så han behöver ta tag i sitt liv också för han har jobbat ca 200% senaste 2 månaderna så han är lite borttappad. Så tills båda är på fötter igen ska vi ses som vänner.

Men även det framkallar ångest! Jag verkar fastnat i nån ond cirkel av ångest.........

Kan nån tala om för mig vad kärlek är? Hur det ska kännas?
Jag är 28 år och har aldrig upplevt riktig kärlek..

Men i kärlek finns ju inget rätt eller fel, även dom som känns som självfränder gör ju slut. Jag har känt den här killen snart 3 månader, men vi har inte umgåtts de senaste 3 veckorna.
Jag kan få en sorglig känsla "ska det bara kännas såhär?"
Jag har ju drömt om så mycket mer.

Men, jag har ju inte träffat honom på 3 veckor och har varit väldigt struligt, så givetvis är jag inte kär. Men hur ska man känna? Hur lång tid kan det ta?

Förmodligen.

Ja, och jag respekterar honom verkligen och vill göra honom lycklig. Jag skulle aldrig vilja såra honom och jag litar på honom. Så, det är ju också viktigt förstås! Men det här lyckoruset, kärleksruset, kanske känt liiiiite nångång. Men jag tror jag kväver mig själv och låser alltihop.Ja jag känner väl att det inte är så enkelt! Så har jag också tänkt "nu säger min kropp åt mig att det här är fel", MEN. Jag vill ju tillbaka så fort jag flyr. Det är ju inte så att vara ifrån honom löser problemet eftersom jag känner för honom.

Jag har pratat med honom, och han bjöd mig på middag igår och vi surrade när vi la oss. Han öppnade sig också och berättade om sina "svagheter". Det fick mig att se han på ett annat sätt, att jag respekterar honom ännu mer nu.

Jag har börjat läsa boken hemligheten, och jösses! Nästan läskigt vad jag känner igen mig i en av personerna som beskrivs..
Att man hela tiden ifrågasätter sina känslor, är han rätt? Jag kollade på en annan kille på stan, det borde jag inte göra om han är rätt. Finns det nån som är bättre? Ska jag fly?

Och EXAKT som dom beskrev i boken, och att det handlar om anknytningsteorin från barndomen.
Och att jag TÄNKER fram mina känslor istället för att bara känna. Hela tiden TÄNKER på hur jag känner. Måste lära mig hantera det och bara känna.

Jag går och pratar med en psykolog som jag känner förtroende för, han kanske inte trycker på rätt knappar jämt men tycker vi får bra samtal!
Och jag känner själv att känns bra att kunna sätta ett ord på känslan, "relationsångest".