BF December 2016

Hej!

Jag heter Elin, är 26 år gammal och väntar mitt först barn (BF 27 december). Jag är ny här på familjeliv, så hejsan! =)

Nu är det ca 1 månad kvar för mig, mycket spännande. Jag mår väldigt bra och är väldigt tacksam över att allt fungerar och har fungerat såpass bra. Ingen smärta eller andra obehag.

Den senaste tiden har jag börjat fundera mycket kring hur man ska klä vinterbebisar, känns jättesvårt för vill förstås inte att det ska vara varken för varmt eller för kallt. Hur tänker ni kring det?

Hej MP88, hur går det för dig?

Har liknande symtom så är nyfiken på vad barnmorskan hade att säga :)

På kvällarna/nätterna framförallt får jag mkt sammandragningar och mensvärk liknande smärta som stegrar och återkommer med rätt så jämna mellanrum. Det pågår några timmar men försvinner sen... har varit så nu i 3 dagar. Tror dock inte att någon slempropp har gått, inte vad jag har märkt iaf. Annars känner jag också av att hen "borrar ner sig" rejält, eller har gjort.. kanske är det dock därifrån mensvärken kommer? Att hen håller på/har fixerat sig de senaste dagarna? Ska till läkaren på fredag får se vad han har att säga. Är i vecka 39 (38 + 0). 

Stort grattis till alla som fått sitt barn, och himla kul att följa alla nu när det börjar dra igång eller närma sig för oss alla.

Jag har beräknad förlossning 27 december och känner mig just nu ganska nere, eller snarare orolig. Jag har förstått på flera forum här att många är trötta på kommenterar som "Gud vad stor du blivit, säker på att det inte är tvillingar?" vilket jag fullt förstår. För mig är det dock tvärtom.... har fått kommentarer och blickar ifrån barnmorskor (där jag gör akupunktur nu innan förlossningen) . Igår var jag även på gravidfotografering och fotografen tappade i princip hakan för att min mage var "så liten"...Barnmorskorna sa även "Vi får hoppas att hen stannar inne länge, eftersom att hen verkar vara väldigt liten".

Jag nämnde allt detta för min läkare som sa att mitt barn är normalviktig, men även inte STOR. Beräknas väl nu väga strax över 3 kg... ska dit imorgon och kolla läget hoppas väl iaf att det ska vara över 3 kg nu. Men känner mig just nu ganska ledsen och orolig... hoppas bäbis mår bra. Men hen rör sig mycket och hjärtat är bra så antagligen är allt toppen.  Känner mig även ganska hormonell och kan börja gråta för minsta lilla just nu. Minsta lilla förstoras upp och tynger mig. Men alla kommentarer och chockade blickar över min lilla mage gör mig orolig. Är det någon här som känner igen sig i detta eller också får kommentarer om en "liten mage"?

Vad jag har förstått kan det vara allt från någon timme till 1-2 veckor. Men är ju iaf ett tecken på att saker och ting sätter igång :)

Jag har BF idag och har de senaste dagarna känt precis samma sak.. Jag hoppas och tror att det är normalt att bli lite orolig. Det är ju verkligen en stor förändring att skaffa barn och hela livet kommer, när som helst, förändras. Jag vet inte hur man bäst hanterar dessa känslor.. tänker att det är något man måste gå igenom bara, När barnet väl kommer lär nog allt falla på plats.. Men visst är det läskigt när det emellanåt nu uppstår panikkänslor som "Vad tusan har vi gett oss på, hur ska detta gå.."

Men som sagt....tror det nog faller på plats när barnet väl anländer. Klart det kommer bli tufft och en stor omställning. Men också underbart och fantastiskt.

Nu är jag inne i BF + 4 och börjar sakta men säkert bli galen...

Har mensvärk som kommer och går sedan några dagar, sammandragningar i princip hela tiden med 10 min mellanrum (Dock i princip smärtfria). Mensvärken håller i sig i några timmar, sen försvinner den osv... Barnet ligger och trycker sig mot utgången och känns som att hen vill ut.

Jag känner efter alldeles för mycket. längtar och hoppas och därför blir jag galen. Ibland gör det lite ondare och så tänker jag att nu kanske det är igång, men sen försvinner det och då sköljer den välbekanta vågen av besvikelse över mig. Senast i tisdags kollade barnmorskan min livmodertapp som då var helt stängd... Han menade dock att det kan gå fort när det väl sätter igång. Någon här med erfarenhet av stängd livmodertapp tills det satte igång på riktigt?

Är mitt första barn så vet ju inte hur värkar ska kännas, men har fått förklarat för mig många gånger nu att jag kommer märka när det är igång. Ska försöka sluta känna efter och bara vara, men väldigt svårt.

Puh, det kändes skönt att skriva av sig lite..

Ju fortare det startar desto fortare är det över, så tänker jag. Bara att härda ut.

Var på rutinkontroll nyss på sjukhuset. Barnet mår bra och jag bad dom kolla om jag var öppen. Gjorde ont, varpå hon svarar "Ja ett finger fick jag in" - sen började jag blöda... Så nu blöder jag och har rätt ont. Men det har avtagit men om jag verkligen var öppen borde jag ju inte börja blöda? Och borde inte ha gjort så ont? Jag har iaf gjort dom medvetna om att jag blöder, och dom menar att det inte är någon fara.. och att det beror på undersökningen. Därefter gjordes även ett ultraljud och barnet mår strålande.

Nu lär jag väl iaf vara lite öppen...Tror slemproppen lossnade lite också.

Jag bor i Tyskland, funkar lite annorlunda här. Nu efter BF går jag på rutinkontroll varannandag och kollar CTG och sådär.

Jag är väldigt kluven. Ena timmen (som imorse när jag skrev i forumet) blir jag galen och vill att det ska starta. Andra timmen blir jag mer rädd och har ingenting emot att det dröjer...Men just nu i och med att jag har ont ifrån undersökningen så får det gärna dröja någon dag till. Imorgon kommer jag dock knipa!

I Tyskland väntar man inte lika länge på igångsättning. Redan på onsdag (BF + 8) är planen att jag ska få någonting som mjuknar upp livmodertappen om det ännu inte satt igång. Sen på fredag sätts igångsättningen igång på allvar. Känner mig dock inte så sugen på det och skulle gärna vänta ett tag till så länge jag och barnet mår bra. Men med lite tur sätter det igång av sig själv innan fredag iaf!

Ja denna väntan kan verkligen göra att man blir galen! Idag har jag dock lyckats koppla bort det ganska bra, men det är klart mycket fokus inför ikväll, blir finmiddag med maken :)

Jag bor i Tyskland och här väntar man i regel inte länge på igångsättning. På onsdag (BF + 8) är planen att jag ska få någonting som mjukar upp livmodertappen om det ännu inte satt igång. Sen på fredag sätts igångsättningen igång på allvar, . Känner mig dock inte så sugen på det och skulle gärna vänta ett tag till så länge jag och barnet mår bra. Men med lite tur sätter det igång av sig själv innan fredag iaf!! Väntan är som vi konstaterat jobbig, men ser hellre att det sätter igång av sig själv. Så om jag och barnet mår bra, kommer jag nog be om att vänta tills måndag den 9 innan vi sätter igång värkarna... jag känner ju att saker och ting händer, att det "laddar" och att kroppen förbereder sig. Så känns som att det borde dra igång av sig själv snart...

Hinnsvepning har har jag inte gjort.. är/har varit helt stängd och man måste väl vara lite öppen/mogen för det? Hur ser det ut för dig och igångsättning?

Nu BF + 6! Var precis hos min kvinnoläkare och jag är öppen 1-2 cm, han kunde känna huvudet och gjorde även en hinnsvepning.. inte så skönt.

På han lät det som att barnet kommer idag eller imorgon.. hoppashoppas! Nu blir det en långpromiss :)

Ja det är inte lätt, men här börjar det äntligen hända grejer. Efter promenaden igår fick jag starka men inte speciellt smärtsamma sammandragningar ungefär var 10 min. När jag kom hem blev det lite längre mellan sammandragningarna men dom höll i sig och var starka. Sen började dom bli mer smärtsamma, kom lite tätare och slemproppen/blodiga flytningar började komma ut. Tills 2 inatt hade jag värkar som stark mensvärk cirka var 5 min. Men fullt hanterbart. Bestämde mig därför för att försöka sova.. varpå värkarna sakta avtog.... vaknade inatt sammanlagt av bara tre värkar.

Nu sitter jag här och väntar på att det ska dra igång igen, bring it to me! Im ready!

Vår dotter Alena bestämde sig äntligen för att komma ut tillslut, den 6 Januari.

Den 6 Januari skulle jag igångsättas. Men klockan 4 på vaknade jag av ett "poff" i magen och en kraftig värk på det. Vattnet hade gått och nu gick det fort. Redan klockan 10.51 var hon ute. När vi kom till förlossning la jag mig i badet nästan direkt och det blev en vattenförlossning. En fantastisk upplevelse och allt gick jättebra. Bästa upplevelsen i mitt liv helt klart.

Nu är vi hemma och lilla Alena har redan kommit tillbaka till sin födelsevikt på 3100 gram :) Kärleken är överväldigande. Tack för allt stöd. Denna tråd har varit toppen att följa genom graviditeten. Allt gott!

Jag är jättehungrig och äter jättestora portioner! Blev inte direkt mer hungrig när jag var gravid, men nu känns det som att jag kan äta hur mycket som helst. Men ner i vikt går jag sakta men säkert iaf.