Min syster dog. Jag känner "ingenting"

Här kommer en lite teoretisk förklaring men dock ett svar på din fråga. Och på alla andra frågor om "hur man ska vara" faktiskt :)

Som alla andra mänskliga egenskaper vi innehar följer även "hur mycket man sörjer" (om vi kan låtsas att det är något man kan mäta) en normalfördelningskurva. Det är bra eftersom det då alltid finns någon "fittest" som klarar nya situationer. Medelvärdet är det vi betraktar som normalt och de flesta människor finns i närheten av mitten, sen finns de som sticker ut lite och till sist några få som sticker ut mycket. Det är inte fel på någon, vi är bara olika av naturen. Om du inte upplever att du skadar någon eller dig själv genom att inte sörja så finns det ju inget problem utan du är som du är och kan vara glad över att du slipper vara ledsen :) Det viktiga är att vi förstår och respekterar att andra människor är olika.

Glömde ju skriva att jag tyckte det var konstigt att jag inte kände mer sorg än jag gjorde när mina föräldrar gick bort. Jag har inte gråtit en enda gång för någon av dem. Jag vet dock att jag i övrigt är en väl fungerande social medmänniska så jag låter inte den saken slå ner mig. Tvärtom var det bra för mina tre syskon att jag axlade mycket åt dem. Jag tror vi är i gott sälskap om att inte känna massor men att de flesta inte nämner det eftersom man lätt blir stämplad som okänslig då och just nu i vår tid är det en obehaglig stämpel. Men som sagt fungerar man någorlunda normalt i övrigt så är ju allt frid och fröjd :)