Min syster dog. Jag känner "ingenting"

Sorgen har så många olika ansikten - det är helt enkelt olika för alla människor. 

Det finns inget egenvärde i att sörja på det sätt som det visas i filmer osv, att kasta sig på golvet, skrika, gråta, magra av. Det är EN reaktion av många. 

Jag tänker ofta på de som gått bort före mig, men inte med tårar utan mer som att jag har ett samtal med dem eller kanske då och då önskar att de fick vara med och dela något fint eller roligt som har hänt mig. Jag bär med mig relationen jag hade till dem i hela mitt liv, den finns inom mig, i mitt hjärta. Ingen av dem skulle ha velat att jag tappade bort mig i sorgen...

Det kan ju också vara så att du får en starkare reaktion vid någon helt annan tid i livet, när du blir gammal eller när era föräldrar går bort osv.