Min syster dog. Jag känner "ingenting"

Det kan ta ett tag innan sorg och saknad kommer ikapp. Jag kan berätta hur det var för mig när min man dog förra året, helt oväntat och mitt i livet.

Första veckorna var känslomässigt kaos. Det var mycket praktiskt att fixa samtidigt som jag grät till och från hela dagarna. Till råga på allt skulle jag ta hand om barnen. Som tur var hade jag rätt mycket hjälp första veckorna. Jag åkte ut med bilen och grät eftersom där fick jag vara ifred. Jag var bara tvungen att gråta, det gick inte att hålla inne. Har flera ggr varit tillbaka på platsen det hände vilket nog är bra att kunna utsätta sig för för att kunna bearbeta det som hänt. Även träffat en psykolog vid ett antal tillfällen vilket varit bra.

Kände ändå efter ett tag att jag ville ta mig tillbaka till livet och började träna och så igen. Denna inställning tror jag faktiskt är viktig för att få ett bra fortsatt liv. 

Nu har det gått nästa åtta månader och man börjar långsamt vänja sig vid det nya livet. Sorgen är som ebb och flod som kommer och sedan drar sig tillbaka. Har märkt att mellanrummen blir allt längre men när det jobbiga väl kommer kan det kännas lika förtvivlat som i början. Är helt beredd på att det kan komma större "bakslag" när 1-årsdagen närmar sig. Känns fortfarande lite jobbigt att träffa hans familj och umgås med dem. Det är så tydligt att någon saknas.. 

Själv upplevde jag att sorgen på något sätt blev värre efter några månader och det var när jag verkligen fattade att han inte kommer tillbaka. Den riktiga insikten finns inte till en början, även om man är jätteledsen.

Med tanke på det katastrofala som hänt min familj, dvs förlusten av bästa pappan, så tror jag att det för oss skulle kunnat ha varit mycket värre men jag kan ju inte se in i framtiden. Barnen är små nu och detta kommer att påverka dem i framtiden också givetvis. Vi får försöka hantera det så gott det går helt enkelt. 

Att välja livet efter en stor förlust tror jag är avgörande, oavsett på vilket sätt man sörjer. Om någon dör hastigt är det inte alls konstigt att vara i chock första tiden, eftersom det hänt något som inte alls var förutsägbart. Jag tror jag fattade direkt att min man var död eftersom jag var med när det hände men den riktigt känslomässiga insikten kom lite längre fram. Hjärnan fattade (vilket var illa nog) men hjärtat tog lite längre tid på sig. Tror fortfarande inte att jag fattar fullt ut och det verkar vara vanligt när någon dör mitt i livet. Jag vet att han är borta men "för alltid" är svårt att greppa.